Blåbärscheesecake
med god botten - VäderTone gjorde min kompis fet
» Receptet hittar du här
till höger. »
Med livet är det så att ibland leder det ena till
det andra på högst oväntade sätt. Jag
har tex en kompis som gick upp sju kilo på två
månader, som ett direkt svar på de orättvisor
Tone Bekkestad, mer känd som Väder-Tone, blev utsatt
för i samband med sitt omdebatterade herrtidningsutvik
häromåret.
Det hela var faktiskt delvis en ganska tragisk
historia, det här med min kompis alltså. Men som
ni vet är komik ofta bara helt vanlig tragedi adderad
med tid. Nu har den nödvändiga tiden gått,
och följaktligen är det roligt att minnas min väns
sammanbrott. En förutsättning är naturligtvis
att min vän idag mår bra, eller i alla fall är
framgångsrik. Som en ödets ironi arbetar han inom
samma medie som väder-Tone, men på en konkurrerande
kanal (musikbaserad).
Det är bäst att jag inte säger
mer om hans person.
Vi bodde i samma Studentkorridor i Västra Skogen, jag
och An***as, som jag väljer att kalla nämnda kompis.
An***as var inte så väl omtyckt bland de andra
boende eftersom han väsnades så mycket om nätterna
och skitade ner i köket. Och så beskylldes han
ofta för matstölder, men det vet jag inget om. Det
var mest utbytesstudenter och flyktingar med andrahandskontrakt
som bodde i korridoren, så alla andra var mycket skötsamma
och tysta (utbytesstudenterna eftersom de var östasiater,
flyktingarna eftersom de var rädda att bli påkomna,
de bodde ju där illegalt).
Men jag gillade An***as, kanske för att
hans person och alla hans sena fester drog uppmärksamheten
från mina egna problem. (Jag drogs vid den tiden med
ett litet tablettmissbruk som var besvärligt ibland.
Bland annat hade jag inte riktigt råd med mat. Men den
här texten ska inte handla om mig.)
Det föll sig så att jag en sen natt sommaren 2006
begav mig ut i det gemensamma köket. Jag hade haft lite
problem under det senaste dygnet, eller hur man nu ska säga
– jag hade legat utslagen efter en liten överdosering.
Inget allvarligt. Den här texten ska ju inte handla om
mig. Men jag hade inte ätit på länge och jag
var väldigt hungrig och jag hade väl egentligen
ingen egen mat där i köket, så jag
rotade runt bland de andras mat i kylen och i skåp.
Terminen var slut, vilket betydde att matsituationen var sämre
än vanligt. Många av de ordinarie boende, särskilt
de skötsamma unga svenskarna med mammas konsumkort och
välfyllda skafferier, hade rest till sina föräldrahem.
Jag fick rota runt en bra stund för att få ihop
något slags måltid, men efter en stund gick det
vägen, och jag kunde ställa ner min välfyllda
skål på bänken och börja skeda i mig
välbehövlig näring.
I fullkomlig harmoni, eller i alla fall en slags bakfull liknöjd
samexistens med tillvaron, stod jag således och tuggade
på en blandning av havregryn, torra russin och ketchup
och funderade på vad jag skulle göra av den begynnande
sommaren. Var några spännande grillfester att vänta,
med flickor, vin och levande gitarrmusik? Kanske. (Men av
någon anledning hade jag börjat få svårt
att få tag i mina kompisar på senare tid. Deras
telefoner var trasiga stup i ett, så tydligen fick de
inte meddelandena jag spelade in på deras telefonsvarare.)
Jag hade naturligtvis kastat vatten i sömnen under det
dygn jag varit utslagen, så jag funderade på om
det var värt att gå ner och boka en tvättid,
eller om jag bara skulle skölja av skiten i duschen.
Vi hade egna badrum i rummen, det var bara köket som
var delat. Men det blir ju inte så mycket när man
inte dricker på ett dygn, så dessa tankar var
bara lite strötänkande, ni vet, inget viktigt så.
Men så blev jag varse att jag inte var ensam i köket.
I hörnet bredvid städskåpet
tändes oväntat en cigarettändare i mörkret.
Det var An***as som tände en feting. Med An***as var
det så att han mest umgicks med Hip-Hopare, så
han rökte fetingar ogenerat som en holländare, och
dessutom föll det sig naturligt för honom att som
hälsning nu välja orden "Wazzup?"
Jag försökte samla mig lite, snabbt
tugga ur samt fundera på om jag möjligen råkat
stjäla någon mat ur hans hyllor nyss,
och på vilken ursäkt jag i så fall skulle
använda. Men det visade sig att An***as hade annat att
tänka på än mat. Han väntade inte ens
på att jag skulle svara på hälsningen.
"Hur kan de göra såhär?", stönade
han och slog häftigt med pekfingret mot en uppslagen
kvällstidning. Han höll cigaretten mellan fingrarna
på samma hand och det omilda bankandet mot tidningen
fick glöden att blossa ilsket. Även om jag som sagt
just då var mer inne på tabletter tyckte jag att
det var lite oförsiktigt att behandla den värdefulla
pappersrullen så häftigt. En mängd innehåll
brann upp till ingen nytta när han viftade och hade sig.
Jag försökte säga nåt om det, men visste
inte riktigt hur, och när jag sträckte ut handen
för att liksom lugna An***as upptäckte jag att jag
blödde ganska ymnigt från handen. Jag hade råkat
ramla på ett glas i slutfasen av min lilla överdosering
och förbundit det med en gammal strumpa. En smärre
stråle blod letade sig pinsamt nog ut över bordet
när strumpan nu halkat av; jag hade inte förbundit
det tillräckligt noggrant.
"Hoppsan", sa jag och försökte torka bort
blodet med sportbilagan till den tidning som An***as hade
uppslagen. Det gick inte alls, det blev bara smetigt. Jag
löste problemet genom att breda ut tidningen i sin fulla
storlek och tjoffa till den några gånger så
att den la sig platt över bordet, samtidigt som jag försökte
knyta strumpan hårdare om handen, och när det inte
gav önskvärd effekt tryckte jag helt enkelt ned
min blödande hand i jeansfickan.
"Det är så orättvist", suckade An***as
och räckte mig äntligen rökverket, som jag
med viss möda lyckades ta emot med vänster hand.
(Det var ju, typiskt nog, min bästa hand – den
högra – som jag skadat.)
Det var bra röka. An***as hade bra kontakter
bland Hip-Hoparna, så hans tjockisar var alltid av bästa
märke. Livet började med andra ord se riktigt ljust
ut, och jag unnade mig till och med att fundera på vad
morgondagen kunde tänkas bjuda för överraskningar.
Det var ett tag sen jag hade någon riktig flyt, ni vet,
när allt går bra och allt är lätt. (Bland
annat drogs jag med en besvärlig skuld till några
killar som det inte var så lämpligt att ha skulder
hos, och det var delvis pga av oro för det jag hade råkat
ta lite många tabletter häromdagen. Men det här
ska ju inte handla om mig.)
"Hon har tagit time-out", sa An***as och slog återigen
häftigt mot tidningen. Han hade inte märkt att jag
blött på bordet.
"TIME OUT!", upprepade han.
Jag fick för mig att han var ganska allmänt
väck, så jag passade på att suga det bästa
jag kunde på det lilla rökverket. Jag hade ingen
aning om vad han talade om.
"Det är ju så genomskinligt! Hon har blivit
bortmotad. Först lurad av skrupelfria pornografer, sen
bortmotad av de här jävla moralisterna." Han
gömde ansiktet i händerna.
"Mmm-mhu", eller nåt liknande, sa jag, och
puffade så diskret jag kunde utan att ge avkall på
intensiteten. Jag hade redan fått i mig en fem-sex bloss,
utan att An***as gjort sken av att vilja ha tillbaka grejerna.
Jag började känna mig redigt igång. Jag hade
ju inte ätit ordentligt heller, och som sagt, det var
bra grejer, så det slog till direkt.
"Det är så elakt", snyftade An***as.
Han hade uppenbarligen glömt pukan. Jag beklagade generöst,
utan att riktigt veta vad han pratade om.
Det visade sig så småningom att An***as var upprörd
över den så kallade Väder-Tone-affären,
som just var i upprullning. Väder-Tone hade visat delar
av tuttarna i Slitz och blivit suspenderad från jobbet
som Väder-Tone. Jag har aldrig varit någon stor
tevetittare och är inte så intresserad av kvällstidningarna,
så jag visste inte vem Väder-tone var, men förstod
snabbt att det var någon som An***as dyrkade.
Han hade just fått hem ett stort parti
för förvaring åt hip-hoparna (det var det
som premiärsmakades där i köket), och det föll
sig naturligt att jag stöttade honom ganska mycket under
de svåra veckor som följde medan Väder-Tone-affären
lamslog landet i sin fulla kraft. (Det var också skönt
för mig att ha någonstans att hålla till
eftersom mina fodringsägare tyvärr klurade ur vilket
rum som var mitt, vilket ledde till att jag tvingades hyra
ut rummet till en nyanländ utbytesstudent från
Sydkorea. Men det här ska ju inte handla om mig, och
förresten återhämtade han sig jättesnabbt
sen han väl kom under koreansk sjukvård. De ligger
ju ljusår före oss när det gäller sånt,
därnere.)
Så jag sov på golvet hos An***as. Vi smakade lite
på grejerna som han fått in, bara för att
vara säkra på att hela partiet var av bra kvalitet.
Vi ville ju inte att hip-hoparna skulle strössla Stockholm
med dålig röka. An***as hade lite svårt med
sömnen och köpte alltid båda kvällstidningarna
innan jag ens hann vakna, och varje dag stod det något
nytt om Väder-Tone och jag vaknade till An***as högljudda
svordomar om de orättvisor hon utsattes för och
vi åt frukost tillsammans och sen provade vi om partiet
var av bra kvalitet, och det var av bra kvalité.
Kulmen nåddes när Väder-Anders, ni vet han
som bollar med lilla knappen i slutet, presenterade vädret
endast iförd ett par små badbrallor. Vi hade delat
några tjocka och jag satt och småmös framför
teven utan att titta när inslaget sändes, och ärligt
talat tänkte jag mest på om det kunde finnas nåt
ätbart ute i köket. Plötsligt satte An***as
igång en väldig harang av okvädesord och allmänt
beteende, och han började hoppa upp och ner i sängen,
som knakade.
"I Badbyxor, i bar överkropp står
gubben, i bar överkropp, och Tone fick inte ens visa
glipan", ropade han, och pekade mot skärmen, som
vid det laget visade en reklamfilm för AMF-pension, vilket
gjorde det svårt för mig att hänga med i vad
som hände. Jag hade inget helt klart minne av vad som
hänt den föregående timmen, ni vet, så
som det lätt blir när man har smakat.
"Umm-umhu", sa jag väl antagligen, medan An***as
rusade ut ur rummet, vild i blicken.
Jag hittade honom först vid lunchtid dagen efter, i Frihamnen,
utanför tv4-huset, där han inlett en hungerstrejk.
Ursprungligen hade han slagit upp sitt tält på
trappan till den stora röda byggnaden, men då jag
kom dit hade en senior reporter på tv4-nyheterna med
ett förflutet inom 68-vänstern och den gröna
vågen lyckats övertala honom om fördelen med
att ha sitt tält på en närbelägen gräsplätt,
utanför en bank på andra sidan Tegeluddsvägen,
där ett träd erbjöd lite grönska och skugga.
När jag klev in i tältet var An***as upptagen med
att brodera en protestbanderoll.
"Hungerstrejk för rättvisa!! En ursäkt
till Väder-Tone NU!!", skulle det stå på
banderollen.
An***as hade dock inte räknat med hur jobbigt
det är att brodera stora bokstävet och hade så
smått börjat misströsta (han hade bara hunnit
skriva "Hu" och delar av "n" nu efter
en halv dag, och sytråden var i det närmaste slut,
så han blev mycket glad då jag föreslog att
han skulle använda sprayfärg istället).
En timme senare satt banderollen uppspänd
i trädet. Vi låg utanför tältet och tittade
på de förbipasserande, och de förbipasserande
tittade på oss. An***as försökte då
och då få någon att skriva på en protestlista,
men det var aldrig någon som stannade. Jag föreslog
att han skulle gå fram till folk istället, då
skulle det nog inte vara så lätt att neka att skriva
på listan som nu när vi bara gapade på folk
från en gräsplätt, men An**as hävdade
att han var alltför matt för att resa sig. Han var
van vid att äta mycket regelbundet, så hungerstrejkandet
tog på krafterna.
På offentlig plats var det naturligtvis inte tal om
att fortsätta testerna av hip-hoparnas parti, så
jag fick i uppdrag att bege mig ner till Fältöversten
för att proviantera, medan An***as fortsatte sin protest.
Han började räkna upp en massa matvaror han ville
ha – ostar, bröd, oliver, saltgurkor och så
vidare – och bläddrade fram en bunt sedlar (jag
vet inte hur det gick till, men han hade alltid pengar den
grabben). Jag påminde honom om hungerstrejken. Lätt
modfälld såg An***as upp mot banderollen. Ibland
kräver rättvisan sina offer.
Jag påminde om att öl och vin inte
är mat, och sprit är avgjort inte mat, vilket passade
bra eftersom jag kände några ryssar som sålde
billig smuggelvodka nere vid Siljanterminalen, bara några
hundra meter från vårt läger, och då
återvände kamplusten till An***as och jag nappade
åt mig sedlarna och begav mig iväg.
Efter tre dagars hungerstrejk bromsade en väktarbil in
på trottoaren framför lägret. Jag och An***as
blev naturligtvis genast mycket rädda, men det visade
sig att väktaren som klev ut hade stor respekt för
demonstrationsfriheten. Däremot, menade han, var det
inte okej att det låg så mycket flaskor, burkar
och tomma vinboxar runt vårt läger. Det såg
inte bra ut, menade han. Någon från banken bredvid
hade ringt och klagat. Jag fick bita i det sura äpplet
och började samla allt i en plastsäck som väktaren
gav mig. I gengäld skrev denne lagens väktare på
An***as protestlista, vilket gav hans protestvilja nytt syre.
Han började spekulera i hur många namn som kunde
krävas för att Janne Sherman skulle ta sitt förnuft
till fånga, och så började han räkna
namnen på sin lista. Det var fem stycken: hans namn,
mitt namn, en rysk lastbilschaufförs namn, min brors
namn (som jag skrivit med vänster hand) samt nu väktarens.
Jag tyckte inte att det var ett så särledes imponerande
resultat efter tre dagars hungerstrejk, men An***as verkade
nöjd.
"Ska bli så jävla skönt", sluddrade
han glatt, "att tjoffa upp den här i nyllet på
Janne S". Han hötte med protestlistan och spillde
ut lite vin ur plastglaset han höll i andra handen.
På den femte dagen svimmade An***as när han skulle
kissa bakom trädet. Han bara stöp framstupa och
blev liggande. Lyckligtvis hade han inte halat fram apparaten
än, det skulle varit pinsamt. En förbipasserande
dam ringde uppjagat 112 innan jag hann hindra henne (jag befann
mig ett tiotal meter ifrån lägret och hade just
då av olika skäl lite svårt att resa mig.
Damen ignorerade helt mina protester). När ambulansen
kom visade de sig också helt likgiltiga inför våra
grundlagsskyddade demonstrationsrättigheter. De satte
helt sonika An***as på sockerdropp och körde iväg
honom.
Jag ilade efter, så fort jag kunde ta
mig upp på benen igen.
An***as hade fått ett eget rum på Karolinska.
Efter mycket om och men fick jag träffa honom. Då
hade det gått många timmar (först hade det
tagit mig ett par timmar att ta mig upp på benen, och
sen skulle jag ju hitta sjukhuset, och sen argumentera med
personalen), och han såg ganska pigg ut där han
låg och bläddrade i en broschyr som hans läkare
gett honom. "Hur mycket är för mycket?"
hette den.
"Visste du", sa An***as när jag slog mig ner
bredvid honom, "att man bara får dricka två
glas vin om dagen?" Han visade mig en artikel i
Hur mycket är för mycket-broschyren. Artikeln var
illustrerad av ett lyckligt par i nedre pensionsåldern
som skålar i rödvin till skärgårdsutsikt.
Jag muttrade nåt svar. Hur hade det gått med hungerstrejkandet
förresten? An***as pekade nattduksbordet där resterna
av en lunch låg på en bricka.
"Fan, då drack vi ju fem-tio gånger för
mycket vin", sa An***as och slickade sig om munnen. Han
sträckte sig efter en klase bananer som låg på
nattduksbordet. "Vilken jävla tur att vi mest drack
sprit och öl! Annars hade det ju kunnat gått riktigt
illa", fortsatte han och började tugga banan.
Jag höll med.
Ett par timmar senare ansågs An***as tillräckligt
återställd för att få åka hem.
Han hade bestämt sig för att ge upp demonstrerandet.
Det var för jobbigt, och ingen verkade lyssna på
honom ändå. Jag blev lite besviken. Vi hade haft
så mysigt där under trädet vid vårt
läger. Jag hade verkligen kunnat glömma mina små
bekymmer.
Lyckligt hemkomna i Västra Skogen väntade nästa
obehagliga överraskning. Hip-hoparna hade brutit sig
in i An***as rum och satt och väntade på sängen
när vi kom in. Jag kom på att jag hade lite ärenden,
så jag tackade för mig och fördrev kvällen
med en uppfriskande promenad Solna-Märsta. (Jag hade
inga ärenden egentligen.)
Vid halv tvåtiden smög jag mig in i korridoren
igen. Jag hade bestämt mig för att våga börja
använda mitt eget rum igen och skulle just till att smita
in dit när jag hörde ljud från det gemensamma
köket. Jag stannade upp, fortfarande lite hukad efter
smygandet, och lyssnade. Skratt och stoj-ljud och musik var
det. Jag blev naturligtvis nyfiken och smög dit.
I köket var det världens fest.
Det konstiga var att alla var där. Till och med flyktingarna,
som alltid annars försökte låtsas att de inte
fanns eller att de var reklamutdelare när man någon
gång råkade stöta på dem i korridoren.
Till och med utbytesstudenterna från Korea, som alltid
annars såg ut som om man var en rånare i färd
med att sticka kniven i dem när man kom in i köket.
Till och med deprimerade kulturvetar-Anna, som bott i sitt
rum i sex år men aldrig lärt känna en enda
av sina grannar. Alla var där! Och det var en jäkla
baluns, med dans till tung hip-hop, ett väldigt pladder
och till och med lite hångel i hörnen. An***as
stod och nickade till musiken bredvid stereon, som sköttes
av hip-hoparna. Jag förstod ingenting.
"Var fasen har du varit?" undrade An***as
och tryckte en stor bit Blåbärscheesecake i min
hand. "Vi har fixat fest". Jag tuggade på
kakan, som var mycket god, och försökte bortförklara
mig. Var inte hip-hoparna arga? På köksbordet stod
flera likadana blåbärskakor och en hög med
tomma fat och alla gick och småsmaskade.
Efter den natten var stämningen helt annorlunda i korridoren.
Det hölls gemensamma middagar, folks dörrar stod
öppna dagarna i ända, och An***as blev bjuden på
så mycket mat och godsaker att han gick upp sju kilo
på två månader. Alla ville laga just sitt
lands specialiteter för att bjuda tillbaka. Jag har aldrig
ätit så bra, för även jag fick vara med.
Och hip-hoparna hade i och med festen breddat
sin kundbas så mycket att de inte brydde sig om vårt
lilla provsmakande innan. De hade ju kryddat cheesecaken lite,
och alla arabiska och afrikanska utbytesstudenter och flyktingar
förstod såklart och många av dem blev stamkunder,
medan koreanerna trodde att blåbär var riktiga
lyckobär, och det hade de ju på sätt och vis
rätt i.
Det var den sanna berättelsen om hur Väder-Tone-affären
fick min kompis An***as att gå upp sju kilo på
två månader.
|
 |
Skriv ut receptet
