Överraskande blåbärsbollar
» Receptet hittar du här
till höger. »
Med människor är det som bekant så att man
inte alltid kan lita på vad de säger, eftersom
de inte vet vad de pratar om men ändå pratar. Detta
gäller framförallt ämnena slutförvaring
av kärnavfall samt nyttan med ekonomisk tillväxt.
Men även yttranden kring det egna psykiska välbefinnandet,
där flödet av förstahandsinformation ju är
stort, kan vara mycket bedrägliga.
Och nu pratar jag inte om den typ av harmlösa
små försköningar som vi tar till på
chefens fråga om hur vi trivs på jobbet och om
vi tycker att vi har "kommit in i gänget".
Jag pratar här om en annan sorts bedrägeri –
den besvärliga typ av självbedrägeri som vanliga
dödliga kallar förträngning, och som de som
vill signalera att de suttit i skolbänken eller legat
på schäslongen kallar repression.
Detta fenomen kan ta sig ganska märkliga
uttryck.
Min grannes kusin, Teodor, blev under sitt femtionde
levnadsår lämnad av sin fru, som istället
gifte sig med VD:n för firman Teodor varit med att bygga
upp. Teodor sa givetvis upp sig under buller och bång.
Därefter gick han i personlig konkurs efter
ett misslyckat och helt orealistiskt försök att
starta ett hotell i Högdalen, och var tvungen att flytta
in i sin gamla mors lilla tvåa i ett så kallat
seniorboende nära pendeltågsstationen i Stureby
strax söder om Stockholms innerstad.
Modern sydde om en gardin och med gemensamma krafter baxade
de upp den som ett draperi för att avskärma Teodors
säng från det övriga möblemanget i vardagsrummet,
och när modern försynt undrade om han tyckte det
blev fint (eller om hon kanske borde valt det blommiga tyget
ändå), försäkrade Teodor att draperiet
var helt perfekt och förresten var livet en väldigt
spännande utmaning och han mådde toppen toppen
jättebra. Teodor låg sedan till sängs i en
vecka och tittade på moderns tak och hävdade att
han mådde väldigt bra och tyckte att livet var
väldigt intressant. Modern matade honom bekymrat med
barndomens rätter, främst köttbullar med potatismos,
och på den åttonde dagen berättade Teodor
för modern att hans främsta personlighetsdrag och
anledningen till att han var så lycklig var att han
var så nyfiken.
Nyfiken på vadå? undrade modern.
Nyfiken på allt, hävdade
Teodor och klev upp ur sängen och monterade isär
moderns gamla teve i hundra små delar. Han var så
nyfiken på allt som fanns där i teven,
hävdade han.
Modern, som nervöst torkade disken ute
i köket, försökte glädjas åt att
sonen trots omständigheterna mådde bra. När
bestyren efter middagen var avklarade ville modern titta på
Rapport, som hon gjort varje kväll sedan den 5 december
1969. Teodor hade inte en aning om hur han skulle bära
sig åt för att sätta ihop apparaten igen.
Vissa människor, hävdade han emfatiskt, går
bara omkring i något slags jämnmod och ser inte
världen omkring dem. Är inte det fördjävligt?
De är inte nyfikna.
Dagen därpå bakade modern blåbärsbollar,
samma typ av bakverk som hon bakat till Teodor när han
var liten, en slags rund vetebulle som likt en munk har fyllning
i mitten, i detta fall blåbärssylt. Hon hade någon
idé om att bulldoften och allt som bullbak signalerar
i form av trygghet och hemkänsla skulle göra sonen
gott. Medan bullarna låg på svalning gick hon
över till en granne för att låna kaffe. Grannen
var av den pratsamma sorten, och det dröjde närmare
kvarten innan modern kunde återvända till lägenheten.
När hon gick in i köket fick hon en smärre
chock. Teodor stod och rotade bland bullarna. Han var helt
nedsmetad med blåbär. Han hade brytit upp varenda
bulle. Han hade varit så nyfiken, hävdade han,
på vad som fanns inuti de ljusa och mjuka vetebullarna.
Inte hade du måst förstöra alla
bullarna? tyckte modern, som kände sig ganska uppgiven.
Kunde det inte räckt med att bryta upp en? (Och för
övrigt är det ju samma bullar som jag bjudit dig
på i fyrtionio år.)
Teodor såg på sin moder som vore
hon en mindre vetande. Hur kunde han veta att det var samma
innehåll i alla bullarna? Svarar hon bara i telefonen
en gång, eller svarar hon varje gång det ringer?
Är hon inte nyfiken?
Det är väl inte riktigt samma sak,
hävdade modern, och förbjöd sonen att vistas
i köket utan hennes sällskap. Därefter var
det inte mycket annat att göra än att sätta
en ny deg.
Modern antog först att Teodor som vanligt lagt sig på
sängen, men när hon fått den nya satsen bullar
på jäsning och skulle titta till sin son fann hon
vardagsrummet tomt och ytterdörren på glänt.
Hon fick genast dåliga aningar.
För en kvinna född på trettiotalet tar det
emot att vara till besvär och ta plats, men nu krävde
nöden just detta. Hon ringde på alla granndörrar,
och strax var en hel armé av mer eller mindre rörelsebesvärade
gamla människor från hela seniorboendet mobiliserad
för att söka efter den saknade sonen.
De delade upp sig i fyra lag, ett för varje
väderstreck, och gav sig iväg.
I lägenheten ovanför modern och Teodor bodde en
före detta folkskolelärare som efter ett långt
livs läsande var väl bevandrad i psykoanalytiska
teorier. Han råkade hamna i samma sökdrev som modern.
När han fick höra henne berätta om Teodors
märkliga beteende förstod han omedelbart att de
hade att göra med ett svårt fall av repression,
vilket lett till någon slags psykosartad sjukdom.
Repr...Repro...? sa modern.
Förträngning av all sorg och alla
dåliga känslor, sa folkskolläraren.
Varför sa du inte det på en gång,
sa modern.
De hittade Teodor nästan på direkten. Han stod
mitt på järnvägsspåren strax söder
om Stureby pendeltågsstation och hävdade att han
hade kommit på en ny teknik för att utbyta information
med andra människor över stora avstånd, tex
mellan Stureby och Vita Huset i Washington DC, en teknik som
inte krävde annan utrustning än den vi alla bär
med oss alltid. Han pekade på sitt huvud, eftersom det
var den utrustningen han avsåg.
Varför står du mitt på järnvägsspåren?
undrade modern. Det är mycket farligt. Teodor viftade
bort hennes farhågor. Inte är det farligt, menade
han, tvärtom såg han fram emot nästa tåg,
eftersom han då skulle få tillfälle att prova
en annan teori han kommit på.
*
Teodor fick tillbringa en månad inom slutenvården,
och därefter tre mycket trevliga månader på
ett vilohem i Värmland. Hans före detta fru hade
lyckats övertala sin nya man att betala detta med hjälp
av en gammal arbetsgivarförsäkring som de med hjälp
av avancerad pappersakrobatik lyckades få att gälla
trots att han slutat anställningen. Sedan flyttade Teodor
tillbaka till modern.
Teodor har inte förstört en enda bulle till, trots
att modern bakar dem nästan varje vecka. Varför
inte prova en liten sats du också? De är inte något
särskilt, men de duger. Är du av den lite mer märkvärdiga
typen fyller du dem med lite extra gojs utom blåbär,
tex mandelmassa och/eller vaniljkräm.
Slutligen kan jag glädja läsarna med att Teo idag
har en praktik på ett snickeri som renoverar möbler
åt Myrornas, har blivit lovad en egen lägenhet
eller ett rum inom 2-5 år och inte alls äter så
mycket medicin som för bara några månader
sedan.
|
Skriv ut receptet
