Småhet blåbärspaj
med mycket blåbär - Tompa finner kärleken
» Receptet hittar du här till höger.
»
Min kompis kompis kusin, Tompa, är uppvuxen på
en liten gård strax utanför Vingåker, och
fram till trettiotvå års ålder närde
han en nästan militant övertygelse om att det var
fullständigt idiotiskt att förflytta sig längre
än till Katrineholm i öster och Hallsberg i väster.
I Katrineholm, hävdade Tompa emfatiskt, finns ju allt
vad man eventuellt kan behöva av storstadsutbud –
pizza, kebab, Dressman och hela baletten – och vid närmare
eftertanke behöver man nog inte röra sig så
långt västerut som till Hallsberg egentligen.
I det dagliga livet dög Vingåker utmärkt.
Tompa arbetade som vaktmästare på Båsenberga
Hotel och konferens, handlade nästan färdiglagad
pyttipanna på Ica Supermarket Cityhallen (buslätt
att steka på eller i nödfall mickra i 5 min), och
om sommaren abbonerade han en liten strandstuga invid Kolsnaren
tillsammans med sin stillsamt alkoholiserade och vänliga
morbror. Kolsnaren är en underbar liten insjö med
små grunda vassvikar där solen blänker på
vattenytan och abborren hugger på jiggarna och på
kvällskvisten får isbitarna grogglaset att imma
behagligt där man sitter på verandan och vad kan
man mer begära av livet?
Men i Tompas trettioandra levnadsår började det
kännas lite tomt, allting. Han förstod inte vad
som var fel. Här bodde han i Vingåker – den
bästa kommunen (eller i alla fall lika bra som någon
annan kommun, eller i alla fall en kommun bra nog
för Tompa), och ändå kändes allt så
tomt. Han försökte att verkligen unna sig. Han åt
Oxfilé Special-pizza på Salambo två kvällar
i rad. Sedan åt han en windorsbakelser på citykonditoriet
(deras specialitet). En helt vanlig torsdagkväll åt
han till och med en a la carte-middag på Nivå,
invid vingåkersån. Men det kändes helt apart
att sitta där ensam med vit bordsduk, linneservetter
och levande ljus. Och notan hamnade på nästan trehundra
spänn trots att snålade och bara tog två
STÖL till maten. Det hjälpte helt enkelt inte att
unna sig, Tompa kände sig fortfarande helt nere.
Nu hände det lite oväntade att Tompa köpte
en charterresa till Mexiko. Hans vänner trodde inte sina
öron. Vad ska du till Mexiko och göra? undrade de.
Mexiko ligger avgjort en bit längre västerut än
Hallsberg.
Tompa sög på svaret riktigt länge.
Hans vänner trodde att han kanske blivit lite fnoskig.
Men så kröp det fram att Tompa sett en dokumentärfilm
på teve om en sambaförening i en kåkstad
i Rio de Janeiro, och medan speakern med manlig basröst
talade om hur fattigt de hade det och hur värdefull en
liten stund av dans var i en vardag fylld av umbäranden
– satt Tompa som förstenad, i fler än ett
avseende, och Mariana, Fernanda, Ana och en rad andra kvinnor
dansade förbi på skärmen med slanka ljusbruna
kroppar och blankt svart böljande hår och Tompa
insåg äntligen vad som fattades i hans liv.
Det visade sig dock att det var väldigt dyrt att resa
till Brasilien.
Och förresten kan det väl inte vara så stor
skillnad – utland som utland – tänkte Tompa
och knappade in sitt kreditkortsnummer på ett stort
charterbolags hemsida efter att ha valt en billig resa till
Playa del Carmen i fajitans och tequilans förlovade land.
*
En knapp månad senare satt Tompa på en vit plaststol
och blickade ut över ett stort poolområde. Han
hade varit där i tre dagar och så smått börjat
vänja sig vid det konstiga klimatet. Först hade
han inte trott att det var möjligt att det var så
varmt som det kändes. Han tänkte att sinnena förmodligen
spelade honom ett spratt, kanske till följd av det långa
stillasittandet i flygplanet. Det var ju som i en bastu nästan,
fast det inte var en bastu! De första dagarna satt han
mest bara där på sin plaststol vid poolbaren och
tömde den ena iskalla Coronan efter den andra i ett dimmigt
försök att få ner kroppstemperaturen till
normala nivåer.
Men denna semesterns tredje dag började
det kännas lite bättre. Kroppen hade vant sig. Dessutom
hade han bytt sin vanliga flanellskjorta mot ett tunt linne
(som han köpt i den lilla souvenirbutiken som låg
i anslutning till receptionen). Han insåg omedelbart
att detta var ett mycket lämpligare plagg och kände
sig äntligen redo att ta in omgivningen.
Tompa noterade nu förvånat att här fanns ju
inga unga sambadansande, slanka och ljusbruna Mariana, Fernanda
eller Ana att se så långt ögat kunde nå.
Istället var han omgiven av medelålders, tjocka
och svagt rosafärgade Gertruds-, Barbaras och Marys samt
deras lika tjocka män som lallade runt mer eller mindre
jättefulla och gång på gång höll
på att drunkna i poolen, eftersom han bodde på
en All inclusive-anläggning med övervägande
tyskt, amerikanskt och brittiskt klientel i tidig pensionsålder.
Tompa tänkte en lång stund.
Hade han åkt ända till Mexiko för
att glo på fulla kärringar?
Han tänkte en lång stund till. (Och
sänkte ytterligare ett par Corona under tiden.)
Nu bestämde han sig.
Det var som om tiden övergick i slow motion
när han reste sig. Han såg sig själv utifrån
och tyckte sig höra rockmusik. Han drog på sig
den kortärmade skjorta han haft hängande över
stolen och vek upp kragen. Ett par nyinköpta solglasögon
föll ner från sin upplyfta position på skallen
och trycktes in på näsroten med pekfingret. En
snabb blick hit, en snabb blick dit. Så började
han gå, spikrakt mot hotellets utgång.
Han tvekade nästan inte en enda sekund,
inte ens när piccolon sa något på utländska;
då vred han bara på huvudet, vek ner solglasögonen
en aning, gav pojken en snabb blick över kanten på
brillorna, samt vinkade med två fingrar åt ögonbrynet
till och sa den enda fras han kunde på spanska. Frasen
i fråga, där det första ordets uttal är
identiskt med en synonym till svenskans 'Skynda', hade han
lärt sig från en populär Science Fictionfilm
med Arnold Schwarzenegger. Precis när han uttalade det
sista ordet, 'Baby', kom han på att det ju inte alls
funkade att använda till en pojke. Homusexuell var Tompa
inte. Men det var försent, det hade redan sluppit
ur honom. Han hastade iväg över gatan.
Nu var han helt utlämnad till sig själv.
Det uppdagades att det var väldigt stökigt i Mexiko.
Plastpåsar och ölflaskor låg huller om buller.
Ibland hade de inte brytt sig om att asfaltera, av någon
jävla anledning, och på dessa gator låg dammet
som discorök över gatorna så snart en bil
passerade och Tompa måste hosta och hålla skjortkragen
för munnen. Barn utan tröjor sprang omkring och
skrek och skrattade på utländska och en gång
såg Tompa till och med en tupp. Han började kraftigt
ångra hela faderullan. Inga slanka, unga ljusbruna flickor
med svart blankt böljande hår såg han heller,
bara en och annan jättetjock gammal tant som sålde
torra majskolvar och försökte vinka honom till sig
med krokiga fingrar.
Allt började kännas ungefär som ett fjasko.
Tompa längtade hem till stugan vid Kolsnaren. Han började
bli nostalgisk, och såg för sitt inre ömma
bilder av hur han la en filt över morbrodern då
denna som vanligt fyllesomnat på verandan.
Sedan gick han vilse, till råga på allt. Han var
ganska full efter alla Corona vid hotellpoolen. Törstig
som en jäkla kamel var han ju strax. Solen brände
som en svetslåga i skallen på honom, och hungern
och behovet att lätta blåsan kom snabbt rusande.
Vad skulle han ta sig till egentligen?
Han började irra allt mer hetsigt hit och
dit, med hopp om att finna vägen tillbaka till hotellet.
Men överallt bara dessa slarvigt städade gator och
denna stekande sol, och varje gång han rundade ett hörn
konstaterade han besviket att här hade han inte varit
förut.
"Senior, senior, mister", viskade
en tant lömskt från ett majskolvsstånd.
Snart började Tompa småspringa, så långt
orken räckte. Då gick han en bit, tills han orkade
springa igen. Han gick och sprang, sprang och gick. Svetten
dröp. Han var nära att svimma.
Nu hände det lyckliga att Tompa ramlade över en
pizzeria. Det visade sig nämligen att det finns pizzerior
i Mexiko! Det heter till och med samma sak! (Pizzeria!) Tompa
nästan grät av lättnad när han –
helt sotig av damm, med tungan som en bit sandpapper i gomen,
darrig av hunger och med sprängfull blåsa, samt
förföljd av ett tiotal nyfikna småpojkar som
bara var sekunder från att våga börja kasta
småsten och sand på den konstiga och vimmelkantiga
turisten – fick syn på skylten som förkunnade
att här skulle alla hans omedelbara behov strax komma
att stillas. Han återvann rent av lite av sitt mod när
han dråsade ner vid ett bra bord på serveringen
och ropade efter en Corona. Krögaren sjasade iväg
de besvikna pojkarna (som tyvärr redan bespetsat sig
på action till den grad att de senare samma dag dödade
en get) och kom snabbt gästen till mötes med den
kalla drycken.
Snart fick Tompa in en pizza som var både billig och
god. Köttfärs och jalapenos och majs. Plötsligt
var livet lätt igen. Han frågade krögaren
efter vägen till hotellet och det visade sig att han
var bara ett par kvarter hemifrån.
"Var det god pizza, inte för stark?",
undrade krögaren när han plockade undan tallriken.
Tompa skrattade. Han hade ju ätit både mexicansk-
och kebabpizza hur många gånger som helst hemma
på pizzerian i Vingåker; han var tokvan vid jalapenos,
fefferonis, pepperonis och allt vad det nu hette.
"Det var gott, lite mesig styrka i chilin
bara", sa han. "Vi i Vingåker kör med
lite mer rejäla grejer, så att man får svettas
lite". Krögaren snörpte på munnen. Tompa
beställde in en ny öl.
Krögaren kom strax tillbaka med ölen och ett litet
kaffefat på vilken han lagt en liten runt sak som såg
ut som en minipaprika.
"Huset bjuder", sa krögaren och ställde
ner fatet framför gästen. "Det är vår
berömda inlagda chilifrukt. Den är lite het, men
det är väl inget problem för en hårding
som du?"
Tompa tittade på den ynkliga lilla frukten.
Nemas problemas. (Vid det här laget hade han upptäckt
att hans spanska inte var så dålig trots allt.)
Tompa tuggade i sig frukten.
Ganska länge trodde Tompa att hans huvud skulle explodera.
Sedan blev det lite bättre, då trodde han bara
att han skulle kvävas. Sedan lättade det något
och han väntade sig bara att dö. Sedan längtade
han efter att få dö. Han undrade om det börjat
regna, vilket var lite märkligt eftersom han satt inomhus.
Det var svett som forsade ner över ögonbrynen. Han
satt med öppen mun och försökte att sluta hyperventilera.
Krögaren fick dåligt samvete och
blev lite rädd, och tassade omkring och försökte
få den högröde turisten att tugga på
majsbröd och dricka öl för att dämpa effekten
av chilifrukten en aning. Krögarens fru visade sig i
dörren till köket och bannade sin man med en låg,
giftig stämma som avslöjade att det inte var första
gången denne krögare hade nätter på
soffan att se fram emot. Tompa försökte prata men
fick bara fram ett märkligt vått fräsande
ljud. En rynkig gubbe i restaurangens innersta hörn skakade
på huvudet och passade på att lägga ett par
ölunderlägg och ett saltkar i fickan, mest för
sakens skull nu när krögaren hade all sin uppmärksamhet
riktad mot gringon.
Men lyckligtvis går effekten av stark mat över
relativt snart, och Tompa kunde en aning medtagen ta sig tillbaka
till hotellet. Han behövde inte betala för de sista
ölen. Förutom att han under kvällen fick känna
av den lilla chilifruktens effekter även i den motsatta
änden av kroppen mådde han bra. Han var rent av
ganska uppspelt. När man utmanar sig själv och vågar,
och lyckas, blir man som ni kanske vet belönade med en
ljuv känsla, samma känsla som när man fäller
en stor tall. Denna våg av självsäkerhet,
som det djärva påhittet att lämna hotellets
trygga famn och bege sig ut i det okända utlandet gett
honom, låg som ett ljuvt skimmer över hela kvällen.
Inte nog med det – de följande dagarna
gjorde Tompa en hel rad utflykter i den lilla staden. Snart
hittade han överallt; byn var ganska liten egentligen.
*
När hans två veckor nästan var till ända
kunde han se tillbaka på en väldigt lyckad semester,
trots att han inte hade fått fatt i någon slank
och ljusbrun kvinna. Han besvärades inte längre
så farligt av mexicanarnas bristande städning.
Tvärtom förstärkte just detta, rörigheten,
det exotiska med byn, och skulle komma att ge honom bra anekdoter
att dela med vännerna där hemma. De skulle ju till
exempel knappt tro sina öron när han berättade
att det gick en tupp fritt på gatan! Han hade ätit
en väldig massa god mexikansk mat på olika små
kaféer och restauranger, och varje gång försäkrat
sig om att de inte snålade med kryddningen. Minnet av
den där lilla chilifrukten låg och småretade
honom lite. Var den verkligen så jäkla stark?
På semesterns sista dag beslutade han
sig för att återvända till pizzerian.
Krögaren välkomnade gästen vördnadsfullt,
hörde sig länge och nervöst för om hur
det stod till med Tompa, bjöd på tequila och var
allmänt servil. Han ville inte att det skulle sprida
sig bland turisterna att han nästan tagit livet av en
skrytsam man från Skandinavien. Tompa var idel glada
miner, gott humör. Allt var toppen. Nu när han vant
sig vid värmen och dammet var ju Mexiko riktigt festligt,
trots allt. Förresten, påpekade han, hade han nog
bara haft en dålig dag när krögaren bjudit
på den där chilifrukten. Sedan den dagen hade han
nämligen ätit väldigt mycket stark mat både
här och där utan att påverkas alls på
samma sätt. Så värst stark var den nog inte
egentligen, pizzerians berömda inlagda chilifrukt.
Krögaren snörpte lite på munnen
och det ryckte i hans ögonbryn.
"Ta in en jäkel", sa Tompa.
Nu hamnade den stackars mexikanske pizzabagaren i ett svårt
dilemma. Det är så med livet, att ibland måste
man göra det som känns rätt och ibland måste
man ta ett steg tillbaka från alla sina känslor
och fundera på hur ens handlingar påverkar både
en själv och världens ordning i ett lite vidare
perspektiv. Den här mexikanske mannen var i denna stund
man nog att bita ihop sina tänder jättehårt,
ägna en lång tanke åt kassaapparaten, åt
det som låg däri, var detta kom från, och
vad det betydde för hans två begåvade döttrars
framtida högre utbildning. Hans fru stod även och
glodde förebrående i dörröppningen till
köket och påminde om alla ryggfördärvande
nätter på soffan. Därför öppnade
han en burk av husets mildaste inlagda chilifrukter, den som
var reserverad för äldre europeiska damer, la upp
en på ett kaffefat och gick med tunga steg tillbaka
till Tompa.
Tompa slukade självsäkert frukten, lutade sig tillbaka,
klappade sig på magen, skrattade, svettades bara en
liten aning och sänkte två Corona i snabb följd
med högröd ansiktsfärg.
"Vad var det jag sa?", sa Tompa. "Inte
starkt alls!"
Den mexikanske krögaren putsade mycket
intensivt på den redan blankpolerade bardisken.
*
Sedan var det dags att resa hem. Hans kollega och vän
Aras hade köpt ny bil och mötte honom därför
på Arlanda (han ville köra så mycket som
möjligt). Trots att Tompa var trött och lite jetlaggad
fick han genast ett väldigt munväder när han
och Aras kommit på plats i bilen. Han hade så
mycket att berätta. Först efter tio minuters oavbrutet
pladder fick Aras (som inte var så lättimponerad
eftersom han varit i utlandet flera gånger än han
kunde räkna, främst i hans föräldrars
hemtrakter i norra Iran), tillfälle att specificera teknisk
data för det nyinköpta fordonet som just nu transporterade
de tu mot Vingåker i olaglig hastighet.
"Cylindervolym på 6208 cm3",
sa Aras.
"Det gick en tupp mitt på gatan",
sa Tompa.
"Bakaxelutväxling på 3,67",
sa Aras.
"De där stora hattarna, det är
bara en turistgrej, de har vanliga kläder också!"
sa Tompa.
Snart hade de två vännerna pratat av sig det värsta.
Tompa njöt av att vara tillbaka i hemlandet och Aras
njöt av det spinnande motorljudet. Han hade aldrig förr
ägt en så fin bil.
"Träffade du nån brud då",
frågade han. Tompa tvingades vidhålla att så
tyvärr inte var fallet. Aras såg så nöjd
ut att Tompa blev lite sårad.
Aras hade valt att köra E20 via Stockholm, förbi
Södertälje och Mariefred, och det naturliga vore
väl att fortsatt bränna vidare förbi Eskilstuna,
för att svänga av på 56:an vid Kungsör.
Då blev det så mycket motorväg som möjligt,
vilket var bra om man som Aras gärna låg i 160
km/h. Men nu svängde Aras av redan vid Strängnäs.
"Hur kör du nu?", undrade Tompa.
Aras log hemlighetsfullt.
När de kom fram till Malmköping stannade Aras och
såg märkligt på sin vän. Han plockade
fram en kam ur bakfickan och började hålla på
med Tompas hår. Det kändes mycket obehagligt.
"Vad gör du?" utropade Tompa
förskräckt. Han hade aldrig märkt av några
tendenser hos Aras tidigare, dessutom var han ju gift och
hade två barn.
"Så, nu ser det bättre ut",
sa Aras och klappade sin vän på axeln. "Nu
ska du och jag gå och äta lunch."
*
Tompa såg inte så illa ut. Den mexikanska solen
hade blekt hans blonda hår och gett honom en behaglig,
frisk solbränna. Dessutom gav det stärkta självförtroendet
hans person en obestämbar, nästan manlig lyster.
Därför var det kanske inte så konstigt att
servitrisen på det välstädade Kebab- och Falafelhak
som Aras och Tompa nu äntrade lät utsläppa
en nästan hörbar pust av lättnad när hon
betraktade den blonde mannen. Hon drog hastigt med handen
över kläderna, så som kvinnor gör, och
log milt mot de två, sedan länge väntade,
gästerna.
"Här är min kusin, Beyan",
sa Aras till Tompa. "Beyan – Tomas, Tomas –
Beyan". Beyan och Tompa skakade hand.
"Tompa", sa Tompa.
"Beyan", sa Beyan. Hon fnittrade nervöst.
"Frånskild", viskade Aras diskret
i Tompas öra.
Och ni har nog redan listat ut fortsättningen.
*
När Beyan vill bjuda sin blivande make på något
riktigt gott och riktigt svenskt händer det att hon bakar
en blåbärspaj. Eftersom Tompa gärna skryter
om hur hög hans toleransnivå gentemot het mat är
blandar hon lite ingefära i pajdegen. Hon kallar den
sin 'heta blåbärspaj'. Tompa har fått för
sig att det är en kurdisk specialitet, vilket naturligtvis
är fånigt då det inte växer blåbär
i kurdistan. Men Beyan låter honom tro det. Tompa är
ju inte så berest, inte ännu.
Tompa tror också att pajen är mycket
het, och det kan han också få tro. Den är
inte särskilt het, snarare småhet, och ni kommer
märka att ingefäran bryter mycket fint mot blåbären.
Det är en blåbärspaj som funkar i alla lägen,
gärna med lite glass. Och enkel att baka är den
också.
Nu går solen ner över Kolsnaren. Morbrodern ska
strax glida ner från sin bekväma vilstol ner på
terassens trägolv och begynna nattens sömn. Tompa
ser åt honom. Han har filten i beredskap på en
pall i närheten. Beyan fyller på sitt glas med
cider. Tompa sitt med grogg. De sitter i hammocken och Beyan
sätter sitsen i långsam gungning. En mås
skriar i fjärran.
|
Skriv ut receptet
