Mormors snabba blåbärspaj

   
   » Receptet hittar du här till höger. »

Apropå blåbär, för mig kommer det lilla bäret för alltid till en del vara förknippat med en äldre kusin till mig, vi kan kalla honom Seppo, men det heter han inte egentligen. Historien jag nu ska berätta är av sådan karaktär att jag tror det är bäst att inte använda hans verkliga namn. Numera lever Seppo ett ordnat liv i en förort till Helsinki, mycket tack vare den nya generationen psykofarmaka. Kanske är det också åldern som lugnat hans sinne; i dylika ärenden är det alltid vanskligt att bedöma vad som är vad, även för dem som är utbildade i ämnet. För oss lekmän är det närmast omöjligt. Det viktigaste är ju också att han mår bättre nu, mycket bättre.

I den sena tonåren visade det sig att Seppo drogs med en tämligen allvarlig bipolär problematik. Ni märker att jag drar mig för att tala klarspråk. I dagligt tal kan man kanske kalla det maniskt-depressivt syndrom. Till saken hör också att de maniska perioderna pryddes av kraftiga vanföreställningar, inte bara om Seppos egen förmåga (som kanske är det vanliga i dessa fall, om man över huvud taget kan tala i generella termer när man bedömer människosjälens irrvägar), utan även i högsta grad om omvärldens beskaffenhet. Den första gången detta manifesterades på ett mer påtagligt sätt var när Seppo en marseftermiddag 1990 plötsligt fick för sig att han inte alls var 21-åriga Seppo från Ruovesi kyrkby, utan 38-årige Rod Morgenstein, hårfager trumslagare i det då rykande aktuella sleazerockbandet Winger. Han begav sig omedelbart liftandes till Hannover, där Winger just då befann sig mitt uppe i en månadslång turné rikligt kryddad med både alkohol och droger, som seden krävde av rockband vid den här tiden. Bandets manager, som Seppo hittade i baren nästan på minuten efter ankomsten till bandets hotell, uppfattade den finske ynglingens knaggliga ”I Rod. I play drummers”, som att han var ett stort fan, och glad och nöjd som han var över sina protegéers framgångar, i kombination med det lyckorus som bara en väl avvägd sträng kokain - befriad från handfatskanten på ett medelklasshotells bartoalett - kan skänka en manager i rockbranschen, bjöd han på stående fot med Seppo på resten av turnén. Han kunde ju, sa managern, ha hand om kaffebryggaren eller nåt. Seppo tittade för en sekund förvirrat på backstagepasset som managern lagt i hans hand, men fann sig sedan och lyckades faktiskt leva med bandet i en dryg vecka, på resande fot i norra Tyskland, utan att någon märkte att han trodde att han var Rod Morgenstein, och utan att han själv märkte att han inte var Rod Morgenstein. Varje gång det var spelning och Seppo bevisligen inte befann sig på scen intalade han sig att olika krämpor hade tvingat fram en tillfällig ersättare i form av hans egen något åldrade roadie, en inte helt oäven batterist, ehuru naturligtvis inte i klass med Rod/Seppo. Bandet tyckte att den finske ynglingen var rolig, inte minst eftersom de inte förstod vad han sa, och eftersom han kunde dricka ett helt dricksglas ren vodka i ett svep. Och så var han en praktisk ersättare att lassa över överblivna groupies på. Seppo hade under denna vecka samlag fler gånger än han sedan hade under flera långa år hemma i Finland, och om inte sjukdomen och drogerna han bjöds på fördunklat hans sinnen skulle han nog idag med glädje minnas åtminstone denna del av äventyret. Tyvärr ingår en viss minnesförlust i sjukdomsbilden.

Tillslut hittades han i alla fall av polisen i Stuttgart, som via Seppos oroliga föräldrar hemma i Finland gjorts uppmärksam på att den vilsne finnen kanske behövde mer moget sällskap än ett amerikanskt hårdrocksband på kokain. Han vilade ut en vecka på stadens sjukhus innan han ansågs frisk nog att ledsagas hem av föräldrarna.

Lyckligt hemkommen från denna pärs insisterade föräldrarna att Seppo skulle flytta hem till dem igen - för en tid iallafall - vilket passade Seppo fint, inte minst eftersom det visade sig att han under bortavaron blivit vräkt från sin ungkarlsetta i Rouvesi kyrkby, till följd av att hans hårdrockande trumslagaralterego tydligen inte brytt sig om det där med hyra. Seppo rafsade med sig sina få tillhörigheter ur hyresvärdens förråd och ett år förflöt i föräldrahemmet i relativ harmoni.

Inför höstterminen 1992 faller det sig dock så att Seppos pappa, som har bakgrund i arbetarrörelsen, skriver in Seppo i Ruovesi Folkhögskola. Det kommer göra sonen gott, tänker han, att göra något vettigt av sina dagar istället för att bara sitta och skrota på rummet. Pappan bestämmer sig för att en 20 veckors kurs i Arbetarnas 1900-talshistoria lämpar sig perfekt för den sköra sonen. Om man känner sin historia känner man sig själv, minns han när han vid middagsbordet presenterar nyheten för Seppo. Seppo accepterar, trots att han känner sig nervös inför detta steg. Det är med tillförsikt han börjar sina studier. Och i början ser det ut som att folkhögskolan är den perfekta platsen för Seppo. Han får flera goda vänner och har även viss framgång i det erotiska spel mellan könen som ju är folkhögskolors primära syfte. Vad studierna beträffar så går de väl så bra som folkhögskolan kräver, för något fel på intellektet, det har inte Seppo.

Men just denna termin hade Ruovesi folkhögskola anställt en ung och engagerad historielärare med den typ av starkt brinnande vänstersympatier som endast en trygg medelklassuppväxt kan föda. Han såg det som sin särskilda uppgift att till ljuset bära fram allt det som skuffats undan kring det blodiga inbördeskrig som drabbade
Finland 1918. Kanske eldades hans engagemang ytterligare av att Europa just denna sensommar skakades av våldsutbrotten i Jugoslavien. Vad än som motiverade den unge läraren, och oavsett hur välvilliga hans motiv var, så fick det ödesdigra konsekvenser för Seppo. Två veckors intensiva studier kröntes av en temadag om kriget där historieklassen inför resten av skolan uppförde ett skådespel om offensiven mot Tammerfors. Hälften av eleverna spelade Röda gardister, och den andra halvan spelade de Vita, ”befriarna”. Seppo hade tilldelats den otacksamma rollen som Röd i den hårt ansatta och så småningom fallande staden.

Skådespelet hölls en solig septemberdag. Historieklassen som bestod av tjugosex elever genomförde sitt rollspel medan resten av skolan, ett hundratal elever allt som allt, lojt njöt mer av solen än av det ganska taffliga skådespelet. Men trots bristande realism och avsaknad av andra specialeffekter än några knallpulvergevär insamlade bland byns barn blev det hela så realistiskt för Seppo att han, just som de vita kom springande för slutanfallet, plötsligt fick för sig att allt var på riktigt. Vilt skjutande med sitt knallpulvergevär sprang han rakt igenom horden av vita elever, och därefter fortsatte han springa. Hela skolan tittade förvånat efter den springande och skrikande och skjutande unge mannen där han försvann över en åker mot skogarna. De flesta tyckte att det var ett roligt skämt och många imponerades av den jämna höga fart han höll under hela den för dem synliga språngmarschen över åkern, gott och väl en halv kilometer. Rektorn på skolan, som en gång i tiden varit medeldistanslöpare, blev avundsjuk eftersom han på detta sätt påmindes om att han själv inte hade ungdomen kvar.

På skolan fortsatte resten av dagen som vanligt. Man åt lunch i kafeterian (saltsill) och pratade om temat för dagen. De flesta var överens om att det tvärtom historielärarens intentioner var bäst att skuffa undan det igen; det man inte kommer ihåg har man ju inte ont av. Någon ägnade Seppos språngmarsch några ord, men ingen fäste någon större vikt vid att han inte kommit tillbaka till skolan. Historieläraren undrade nervöst vad den övriga lärarkåren tyckte om hans projekt, och om där fanns många vita sympatisörer, vilket han misstänkte.

Men Seppo kom inte till skolan nästa dag heller. Och han kom inte hem till middagen, eller ens till kvällsteet. Föräldrarna ringde polisen nästa förmiddag.

När polisen fick händelseförloppet samt Seppos sjukdomshistoria klart för sig drog man igång den största skallgångskedjan i Ruovesis historia. Man ville hitta pojken innan han gick ner sig i ett kärr eller föll från en klippa. Seppo hade till skillnad från många av byns pojkar under uppväxten inte intresserat sig det minsta för vildmarksliv, och hans mamma var rädd att han redan svultit ihjäl, vilket polisen dock försäkrade var fysiskt omöjligt på så kort tid. Icke desto mindre var man orolig också bland polisen. Hemvärnet mobiliserades, och ett hundratal värnpliktiga bussades in från en närbelägen förläggning. Hundar rekvirerades från det lokala jaktlaget och så gick man i långa skallgångskedjor nogsamt igenom skogarna där Seppo setts försvinna.

Trots den massiva insatsen hittades inte Seppo. I sitt förvirrade sinne misstog han naturligtvis skallgångskedjan för Vita soldater ute efter hans skalp, och han tryckte hela dagarna i ett grävryt, för att om nätterna ge sig ut på korta strapatser för att dricka vatten ur pölar och äta blåbär och lingon.

På den fjärde dagens eftermiddag avblåstes sökandet. Man hade helt enkelt genomsökt hela det område som man ansåg möjligt och meningsfullt att genomsöka. De värnpliktiga bussades tillbaka till sin förläggning och sitt dikesgrävande, ett besviket hemvärn demobiliserades och polismän återgick till att bevaka och trakassera samhällets alkoholister. Jakthundarna återgick till ordinarie fågel- och haresmördartjänst.

Samma kväll vågade sig Seppo, driven av törst och det motsatta behovet, ut ur sitt gryt lite tidigare än övriga kvällar. Han hade noterat att det blivit lite lugnare i skogen, kanske hade de vita dragit vidare, tänkte han. Efter att ha pressat fram några mörkgula droppar bakom en buske sprang han rakt in i Matti Mäkelin, en man från byn som på sin läkares inrådan tog långa skogspromenader två kvällar i veckan. Seppo blev förskräckt, övertygad som han var att han nu hamnat i fiendens händer, och överröste Matti med sparkar, klösningar och slag. Lyckligtvis var Matti ingen liten karl och heller inte rädd av sig. Han förstod omedelbart vem den vilde ynglingen var - han hade själv deltagit i skallgången den första dagen - och buntade nu med ett vant grepp ihop den klösande pojken och började med denna ovanliga packning att promenera mot Seppos mormor, som bodde i närheten och som han var bekant med.

I skymningen nådde han fram till mormoderns stuga, och en skakig mormoder frågade på mormödrars vis omedelbart det ömma barnbarnet vad han önskade få i magen samtidigt som hon telefonerade till Seppos lättade föräldrar och byns polis. Seppo som till en del hade tagits ur sin psykos av Mattis hårdhänta behandling viskade fram det första han kom att tänka på. Det han önskade att få i magen efter sin fyra dagar långa fasta var...Blåbärspaj (mustikkapiirakka). Mormor förstod att i sådana här situationer är det knappast läge att sätta en vetedeg på långjäsning eller börja karva vaniljstång till äkta vaniljsås. Nej, snabbt skulle det gå. Hon inspekterade raskt skafferiet samtidigt som hon beordrade Matti att tända i spisen. Hela tiden med ett öga på dottersonen. 30 minuter senare stod pajen på bordet framför Seppo. 40 minuter senare hade han slukat hela blåbärspajen, tillsammans med en balja kaffe och en halvliter vaniljglass. Därefter lade han sig att vila på mormoderns kökssoffa.

Och Seppo mår, som jag nämnde i början, mycket bättre idag.

Ingredienser:
Botten:
100 g smör
0,75 dl socker
1 ägg
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

Fyllning:
0,75 dl Crème fraiche
1 tsk vaniljsocker
0.25 dl sirap
250 g blåbär
1-2 tsk potatismjöl

Smält smöret. Vispa smör och socker riktigt rejält, du måste nog ha elvisp eller handmixer. Det ska bli pösigt på gränsen till hårt.

Knäck i ägg och vetemjöl blandat med bakpulvret. Blanda ordentligt.

Stryk ut degen med en slickepott i en smord form och häll på en blandning av Crème fraiche, sirap och vaniljsocker. På med blåbären. Strö till sist på lite potatismjöl för att undvika den värsta rinnigheten. Grädda i 200° i ca 25 min. Ät gärna med glass.

Skriv ut receptet