Blåbärsmuffins med
polenta - Hur Farbror Jesper började löpa
Ibland är det härligt att på amerikanskt
vis låta sig luras att tro att man äter nåt
hyfsat nyttigt när man äter smör och socker.
Vid såna tillfällen bakar jag gärna de här
schyssta muffinsarna. Det grova majsmjölet, Polentan,
ger både en vacker gul färg och en lite rustik
känsla som man lätt kan missta för nyttighet
om man vill. Men nu ska jag berätta om Farbror Jesper!
Jag sprang Midnattloppet härom månaden. Det var
ett vansinnigt välorganiserat arrangemang, något
annat kan man inte säga när 19 000 personer nästan
samtidigt får för sig att springa på samma
gator - och detta sker utan större problem. Man hade
till och med reda på var och en av dessa 19 000 personers
mellantider! Det är fler människor än det bor
i hela Falkenberg, för att sätta det hela i rätt
perspektiv.
Men det har funnits en tid då 150 deltagare
i en löptävlig var mycket. En tid innan hjälpmedel
som datachip i nummerlappar och datoriserad tidtagning. Jag
ska berätta en historia från denna oskuldsfulla
tid. Det är berättelsen om hur min farbror Jesper
började löpa. Även om jag inte längtar
tillbaka till den typ av administrativ oreda som karaktäriserade
den tidens tävlingar är jag glad över den,
för annars hade jag inte haft en så bra träningskamrat
som Farbror Jesper fortfarande är idag, 25 år senare.
Det hela utspelar sig någon gång i början
av åttiotalet. Jogging var en relativt ny företeelse,
främst förbehållen hurtbullar och friskusar,
epitet som inte alls lämpade sig för farbror Jesper.
Hans fru Margareta och tonårsson Jens var däremot
riktigt bitna av denna enkla och trevliga motionsform. Därför
fann sig Jesper en solig vårsöndag vid Hellasgården
utanför Stockholm, där ett enmilalopp hölls,
med frun och sonen som entusiastiska deltagare. Farbror Jesper
hade utsetts till uppmuntrande coach tillika fikaansvarig.
Särskilt den senare uppgiften tog han på stort
allvar, ty han var en matglad herre med icke obetydlig rondör.
Detta bekymrade honom inte det minsta, tvärt om tyckte
han att magen gav honom viss pondus. Fika i allmänhet,
och fikabröd i synnerhet, var stora intressen i Jespers
liv. Han betraktade de pinnsmala hurtbullarnas uppvärmning
på gräsmattan framför startområdet med
ett överseende leende som inte låg långt
ifrån förakt.
Det var skönt att stå i det fina
vädret och betrakta hur ett par hundra tokstollar trängdes
för att kunna plåga sig själva så effektivt
som möjligt. Jesper log mot sin fru, gjorde tummen upp
mot sin son, och så gav de sig iväg. När de
försvunnit mellan träden gick Jesper ett par hundra
meter in i skogen, mot en plats där löparna skulle
passera efter fem kilometer. Han hade sett ut platsen i förväg
– nu skulle han kunna heja på dem mitt i loppet
och ändå, utan att förta sig, i god tid hinna
tillbaka för att se målgången.
Han slog sig nöjd ner på en sten
invid stigen och tog med hängivelse itu med dagens huvuduppgift
– att inspektera fikabrödet.
Så småningom kom de första löparna springande
på stigen. Jesper höjde termoskoppen till skål
och bjöd på några uppmuntrande tillrop. Han
började tänka lite på kvällens middag;
han hade köpt fina kotletter för att fira den övriga
familjens bedrifter, och satt och funderade på om bearnaise
eller gräddsås skulle passa bäst. Eller kunde
man ha båda sorterna? Det var en inte helt oangenämt
sysselsättning att låta tankarna vandra där
i skogen intill de stackars självspjäkarna.
Men så togs han ur sina filosofiska funderingar
av ett våldsamt svärande. Det var sonen som dråsade
ner i barren bredvid honom under ljudliga beklaganden. Han
hade trampat snett över en rot och måste avbryta
tävlandet. Jesper var tvungen att använda hela sin
faderliga repertoar för att trösta den besvikna
sonen, som var en mycket dålig förlorare. Efter
en muffin och lite saft lättade dock stämningen
något, och strax kom Jespers fru lunkande i spåret,
och så kunde de heja på henne tillsammans.
På den här tiden var det vanligt att man använde
nummerlappar av tyg, och dessa skulle lämnas tillbaka
efter tävlandet, för att användas igen nästa
år. Eftersom sonen hade svårt att gå på
sin onda fot bestämdes det att Jesper skulle sköta
återlämnandet av nummerlappen medan sonen gick
direkt till bilen. Sonen var dessutom fortfarande lite grinig
över sitt misslyckande och hade inte lust att se målgången.
Således vandrade farbror Jesper iväg mot målområdet
med sonens nummerlapp i näven.
Som han kom fram till målområdet och den lilla
publiken där började de första löparna
just komma in mot mål. De sprang nästan skrämmande
snabbt, med tanke på att de just lagt en mil bakom sig.
Frun, som höll en mer mänsklig takt, hade ju just
passerat femkilometerspassagen. Jesper skakade på huvudet
och log då han passerades av några av dessa hetsiga
personer, inbegripna i en spurtstrid.
Men så fick han plötsligt syn på
ett bekant ansikte där i spåret. Som tredje person
i en liten klunga som nu spurtade fram emot målet var
ju hans arbetskamrat Annette! Jesper visste inte om att hon
var en sån där hurtbulle, hon som gav ett så
balanserat intryck på kontoret. Nu kämpade hon,
uppenbarligen med visst allvar, för att komma före
sina medtävlare i klungan. Det var inte utan att man
rycktes med när man såg hur de kämpade, märkte
Jesper. Heja Annette! Klungan närmade sig och Jesper
klappade i händerna. Kämpa! Han hoppade upp och
ner några gånger, så engagerad blev han.
Annette såg ut att halka efter, det var
nära att det blev en liten lucka mellan henne och klungan,
men så bet hon ihop och kämpade sig tillbaka.
När klungan passerade Jesper vid den lilla
åskådargruppen kände han att han skulle hjälpa
Annette att verkligen ta ut det där sista, så han
ställde ner fikakorgen och började, mot sin natur,
att löpa bredvid henne mot målet samtidigt som
han klappade händerna och skrek uppmuntrande fraser som
"Kämpa", "Ta i", "Ge dig inte".
När de nådde målet efter en hård spurt
hade Jesper hjälpt fram sin arbetskamrat till en bra
placering. Tack vare hans uppmuntrande hejarop hade hon besegrat
tröttheten och lyckats komma i mål i mitten av
klungan. I alla fall kändes det som att det var lite
av hans förtjänst. Efter målgången fortsatte
Annette att röra sig framåt i målområdet,
och eftersom Jesper på grund av andtäppa efter
den femtio meter långa språngmarschen ännu
inte kunde prata följde han efter strax bakom Annette.
Han ville ju gratulera henne ordentligt och kanske få
en muntlig bekräftelse på att hans hejainsats verkligen
betytt något. Han skulle bara återfå andan
först.
De fortsatte några steg framåt och
nu skulle han snart kunna prata igen, det var han säker
på. Det är ju helt otroligt att de gör detta
frivilligt, tänkte Jesper och skakade på huvudet.
Han måste luta händerna på knäna en
liten liten stund.
Nu hade det kommit ytterligare ett par löpare mellan
honom och Annette och en funktionär skrek på dem
att de skulle fortsätta framåt, så det gjorde
han. Det såg ut att smalna av där framme, men det
kändes fel att vända mot riktningen och kanske störa
löparna som höll på att gå i mål
bakom dem.
"Annette", ropade han och viftade
med handen för att hon skulle se honom, men hon var inbegripen
i ett samtal med någon och hörde inte.
De fördes in mot en fålla där
man bara fick plats en och en men nu såg han att bakom
fållan var det äntligen mer plats, där skulle
han kunna fånga henne. Han viftade med handen igen när
hon vände sig om, men hon såg inte. Han höll
visst något i handen - sonens nummerlapp - just det
ja, den skulle han ju lämna. Nu var det hans tur i fållan.
En funktionär stod där med ett anteckningsblock.
Jesper räckte över sonens nummerlapp. "Den
ska väl du ha", sa han till funktionären, som
tog emot nummerlappen, tittade på den och började
bläddra lite i blocket.
"Du heter Jens Beckman?" sa funktionären och
gjorde en rörelse med pennan mot blocket.
"Jesper Beckman var namnet", sa Jesper utan att
tänka på varför funktionären ville veta
det eller hur han kunnat hans efternamn, för nu fick
han äntligen chansen att rusa fram och knacka Annette
på axeln.
"Grattis!" sa han. Annette vände sig förvånat
om. "Nämen! Är du här", sa hon och
låtsades av någon anledning inte alls om att han
hjälpt henne till en fin spurt!
I väntan på att frun skulle komma i mål var
det trevligt att prata lite med arbetskamraterna. Det visade
sig att flera slutit upp för att heja på Annette,
och alla hälsade glatt på Jesper. Flera uttryckte
sin förvåning över att Jesper var där
och någon berömde hans fina form. Det var ju lite
lustigt, tyckte Jesper och såg ner på sin figur,
där magen ju spände ganska rejält över
de lediga gymnastikbyxorna som var hans helgklädsel,
men eftersom han inte var säker på om de var ironiska
eller inte - de var några år yngre och det där
med ironi är svårt - valde han att inte ta det
negativt utan tackade och skämtade om att det var genernas
förtjänst.
"Ja", sa nu samme arbetskamrat, "du får
förlåta att jag säger det, men du måste
ha en sjujäkla kondition som springer sådär
fast du har några kilo att bära på, om man
så säger, hoppas du ursäktar."
Jesper skrattade lite nervöst. Det var
väl ändå att gå lite långt. Du
är väl inte så jävla smal du heller,
tänkte han en smula sårat, men sa inget.
Efter någon kvart kom även Jespers fru nöjd
i mål och det började bli dags att packa ihop.
Han hämtade fikakorgen som han ju lämnat innan den
lilla spurten och gick för att ta avsked av arbetskamraterna.
"Men nu är det ju prisutdelning, nu kan du ju inte
gå", sa Annette och så var det kanske, det
var kanske oartigt att gå nu.
Frun gick för att titta till sonen i bilen
och Jesper lovade henne komma så snart utdelningen var
avklarad.
Några namn räknades upp till allmänt jubel.
Spänstiga hurtbullar klev fram för att hämta
små medaljer och diplom. Så hörde han Annettes
namn och då fick han tillfälle att busvissla, det
fick man inte göra så ofta. "Bra jobbat",
ropade han, och kände sig stolt över att ha en liten
del i den medalj och det diplom hon nu tog emot. Nu fick han
väl gå hem i alla fall, så att lilla krävan
äntligen fick sitt. Han hade bestämt sig för
att köra båda såserna, bearnaise och gräddsås.
Det var ju ändå helg, och dessutom, efter den här
hälsochocken - först muffins med Polenta
( se recept här intill), sedan en lång springmarsch
- var det nog bäst att återställa balansen
i kroppen.
Han vinkade åt Annette och började
vända sig för att gå.
"Och på sjunde plats, Jesper Beckman", hörde
han nu från speakern. Han stelnade till. Allmänt
jubel, framförallt från den lilla gruppen arbetskamrater.
Och äntligen föll polletten ner för Jesper.
Och jag vet inte exakt vad som rörde sig i Jespers huvud
den här stunden, men kanske mindes han arbetskamraternas
beundrande blickar och märkliga kommentarer om hans fantastiska
form, som nu fick sin förklaring. Kanske var det ren
fåfänga som gjorde att han utan att riktigt tänka
stegade fram och mottog sin medalj och sitt diplom. Var det
något i blicken hos Annette när hon nu såg
på honom som han ville bevara? För vem vill inte
vara ett genetiskt underverk?
Eller så var det för att Jesper är
en blyg person innerst inne, och det verkade så krångligt
att reda ut misstaget där och då. Enklare att bara
ta emot medaljen och applåderna, vinka lite förstrött,
trycka ner medalj och diplom i fikakorgen så att inte
hustrun och sonen ska se, och smyga sig därifrån.
Men Jespers bravader blev ju omedelbart kända på
jobbet, där han på måndagen mottogs som en
hjälte. Redan innan lunch hade han utmanats att delta
i nästa millopp, som skulle gå av stapeln till
hösten. Alla ville mäta sina krafter mot denna kraftkarl
och löparess.
Så det var ju inte annat att göra
för Jesper än att börja träna. Träna
utav bara helsike, för att om möjligt hamna i närheten
av det resultat han råkat få i vårens tävling.
Hans hustru fick aldrig veta varför Jesper plötsligt
blivit så intresserad av att följa med på
hennes och sonens rundor, men gladdes över att så
småningom ha en piggare och smalare make.
Och vet ni, så småningom började
Jesper uppskatta löpturerna. I takt med att konditionen
stärktes så pass att hjärtat slutade hoppa
ut genom munnen på honom varje gång han tog i
lite började han känna den där varma fina närvarandekänslan
som alla vi som löper så väl känner till.
Hur gick det då i höstens lopp? Jo, han hade ju
ingen chans att hänga med Annette. Men han tog sig i
mål i mitten av fältet och eftersom det var förkylningstider
kunde han snyta sig lite odiskret och beklaga att sjukdomen
skulle slå till just nu. Året efter var han så
pass vältränad att han gick i mål bara minuterna
efter Annette. Och än i dag skördar farbror Jesper
frukterna av det lilla missförståndet i det att
han är en synnerligen aktiv och vältrimmad sjuttioåring
som ofta passerar mig i uppförsbackarna, i synnerhet
som jag som ni så väl vet har ärvt hans alltjämt
levande passion för fikabröd.
|
Skriv ut receptet
