Puttes blåbärsrutor
Jag fick ett mejl från en annan blåbärsälskare,
Cathrine från Överkalix, som tipsade om detta fina
recept. Hon har bakat sitt favoritrecept Puttes blåbärsrutor
varje dag i 20 år, efter att ha klippt ut receptet ur
en veckotidning. På nätet upptäcker jag att
det finns flera varianter kakor med namnet Puttes blåbärsrutor.
Men vem är då Putte? Detta måste undersökas!
Jag får mejlet av Cathrine en solig aprileftermiddag.
Här i den kungliga huvudstaden är våren i
full blom och eftersom jag tagit en joggingtur är jag
varm där jag sitter framför datorn och läser
mejl. Detta föranleder att jag klär mig alldeles
för somrigt, något jag ångrar redan på
tunnelbanan mot Centralstationen, men ännu mer då
jag dryga 16 timmar senare kliver av bussen i det lilla samhället
som bär namnet Överkalix. Tätorten Överkalix
har bara 1000 invånare, och kommunen knappt 4000. Är
det inte lustigt att alla svenskar ändå har något
slags bild av Överkalix och vet ungefär var det
ligger? Där måste någon marknadsförare
gjort något rätt! Vad har du för bild av de
jämförelsevis mycket större kommunerna Hylte,
tex, eller Mark? Just det. Hylte? Mark?
I Överkalix ligger snön halvmetersdjup
och kylan tvingar mig att hastigt fly in till det första
näringsstället jag får ögonen på;
till stor lycka är det ett konditori. Jag får i
mig två stora bitar fin blåbärspaj (återkommer
kanske om den vid annat tillfälle) och sex koppar kaffe
på det trevliga konditoriet (gratis påtår)
och är - som synes på bilden - trots kylan vid
god vigör och vid gott lynne när jag lämnar
det lilla fiket. Undersökningen kan börja.
Jag bestämmer mig för att börja med att uppsöka
Catherine. Kanske kan tidningsklippet av receptet - som jag
förutsätter att hon sparat i originalupplaga - ge
en ledtråd.
Framme vid Catherines hus inser jag att jag
negligerat att en så stor del av vår flitiga befolkning
inte är hemma mitt på dagen. Cathrine tycks vara
en av dem som använder de ljusa timmarna utanför
hemmet. Hon kanske gör ärenden, eller går
till det där som tydligen kallas lönearbete. Jag
slår några varv runt hennes fina villa, men det
är mörkt och tyst. Ingen öppnar på dörrsignalerna
på framsidan; heller icke på fönsterbultningarna
på baksidan.
Jag leker med tanken att göra ett litet
inbryt för att få händerna på tidningsurklippet,
men inser snart att ehuru jag nog skulle kunna lokalisera
det tämligen snabbt (de flesta människor förvarar
ju sina recept i köket) skulle situationen snabbt kunna
bli alltför prekär för min smak ifall någon
kom hem. Till detta ställs faktumet att mina efterforskningar
visat att Catherine bär samma efternamn som en från
Överkalix stammande kvinnlig ishockeyforward, sedan tio
år tillbaka landslagsspelare och höggradigt inblandad
i succésilvret i OS 2006. Visserligen bär ett
40-tal personer i Överkalix samma efternamn, men bara
tanken på vad en landslagskvinna i ishockey skulle kunna
göra med en vek blåbärsbagare från fjollträsk
om hon fann honom olagligen i mammas kök får mig
att besviket helt slå planerna ur hågen.
Och det är för kallt för att
stå här och dividera, så jag återvänder
till tätorten.
Nu börjar de många påtåren kaffe göra
sig påminda. Det här utvecklar sig mer och mer
till ett fiasko, tänker jag när jag stolpar omkring
och snabbt försöker få bukt med situationen.
Min viktiga undersökning! Jag irrar hit, jag irrar dit.
Busstationer, tänker jag, de brukar ha toalett. Men fanns
det en busstation, eller släpptes vi bara av vid en stolpe?
Till min fasa minns jag inte. Jag börjar i alla fall
stappla åt det håll jag upplever som centrum.
Folk tittar konstigt på mig där jag halkar omkring.
Sandaler funkar inte bra i snöslask. Järnspikar.
Jag är nära att ge upp, även
om jag inte riktigt har klart för mig vad detta skulle
kunna innebära, när en biblioteksskylt uppenbarar
sig. Räddaren i nöden. Folkbiblioteket, så
skulle du då rädda mig igen! Jag vill nästan
gråta av lika delar glädje och rörelse när
jag låser toalettdörren och äntligen får
slå mig ner på den svala ringen. Biblioteket,
mina tonårs oas, du sköna tempel av kunskap, bildning,
snälla bibliotekarietanter och gratis toaletter.
Tio minuter senare känns livet ljust igen. Det är
ju ändå spännande för en stockholmare
att befinna sig så långt norröver. Nästa
tåg mot Stockholm lämnar Luleå först
om fem timmar, så än kan jag inte ge upp. Och vilken
plats kan vara lämpligare för att göra ett
nytt försök med undersökningen än biblioteket?
Är det inte rent av så, tänker jag, att man
kan ana en skymt av ödets vänliga hand bakom mitt
toasökande? Annars hade jag kanske inte kommit på
att gå till biblioteket! Outgrundliga äro som bekant
ödets nyckfulla vägar!
Jag stryker runt bland hyllorna och försöker komma
på var jag ska börja. Kan det finnas nån
bok man kan kolla i? Nja, det verkar osannolikt, i så
fall skulle det funnits på nätet. Jag slår
iallafall i några uppslagsverk, lite på måfå,
men hittar bara musikern Putte Wickman. Kan han ha något
med receptet att göra? Hans efternamn är misstänkt
likt Cathrines (jag utelämnar detta här, då
hon inte är en offentlig person, och den här sajten
är ju så rasande välbesökt, men bara
stavningen skiljer dem åt). Kanske hittade hon bara
på det där med tidningsutklipp för att Putte
Wickman inte ville stå för sitt sockersug? Eller
är hon i själva verket Putte Wickman? Men
Putte Wickman är från Falun. Dessutom är han
död. Och inget i materialet jag googlar fram vid bibliotekets
dator om honom ger vid handen att han hade något särskilt
förhållande till blåbär. Bevisen för
att han är min Putte är med andra ord inte så
starka, ens med den bästa av viljor. Besviket slår
jag ihop uppslagsverket och avslutar min internetsession på
biblioteket. Det kanske ändå var lite
förhastat, tänker jag besviket, att åka upp
till norra Norrland så här hux flux. Men så
är jag ingen van detektiv heller, tröstar jag mig
med, och någonstans ska man ju börja.
Det är nu två timmar innan min buss mot Luleå
avgår. Jag går ut på gatan och får
genast syn på konditoriet igen. Lite fika kan ju aldrig
skada. Damen som har konditoriet hälsar förvånat
när jag kliver in.
"Glömde du nåt?" frågar hon. Jag
ser på klockan. Det har bara gått dryga tre timmar
sen mitt förra besök. Ja, ja. Kan ju låtsas
att vi stockholmare är sådana.
"Lite fikasugen bara", säger jag världsvant.
Hon nickar. "På så vis".
Jag står och suger lite på vad jag ska ha för
bakverk till teet, nu när jag redan provat pajen. Biskvier
är ju goda, och punchrullar har jag alltid varit svag
för, trots Delicatos försök att dränka
alla skolbarn och pensionärer och sporthallar i dem.
Men så kommer jag på mitt snilledrag. Jag ser
damen stint i ögonen.
"Jag tar en bit Puttes blåbärsruta",
säger jag självsäkert. Det är en ren chansning.
Damen rycker till.
"Va, öh, Putte, nej...Blåbärspaj har
vi. Som du åt innan".
"Tack, men jag tar en Puttes blåbärsruta",
upprepar jag. "Det ska bli gott".
Damen tittar på mig. Det är tyst. En minut går.
En bil kör förbi utanför. Bara vår andning
bryter tystnaden.
"Vad vet du om Putte?" frågar damen nu. Jag
chansar igen.
"Jag vet allt om Putte". Det blir åter tyst.
Damen fingrar på sitt förkläde. En bit snö
glider sakta ned för taket utanför och åker
i backen med ett mjukt tjoff.
"Ä hä schonalist?" Jag vänder mig
om. I hörnet bakom mig sitter en äldre man, över
åttio skulle jag tro, och gömmer sig bakom en kaffekopp.
Han upprepar sin fråga.
"Nej, jag är bara en vanlig enkel blåbärsälskare
från den kungliga huvudstaden", säger jag.
Mannen ser ut att beakta detta. Han snörper med munnen
och tar en slurk kaffe. Jag börjar nog svettas lite.
Så vinkar han mig till sig och jag kliver över.
"Sätt dig", säger han. "Jag ska berätta
om Putte."
Historien om Puttes blåbärsruta, berättad
av den gamle mannen i hörnet
»Efter andra världskrigets ransoneringar fanns
det bland folk ett väldigt sug efter fikabröd, bakelser
och allehanda sötsaker. Marit här [mannen nickar
här mot damen bakom kassan. Min anm.] hade sitt farsarv
och jag var bagare i armén, så 1948 köpte
vi oss det här konditoriet. Affärerna gick bra och
vi bodde med våra tre barn här ovan. [pekar med
tummen upp mot taket.] Vi bor här än idag, jag och
Marit. Ungarna är vuxna nu förstås. Det var
en fin tid. På morgnarna - vi öppnade klockan sex
på den tiden - hade vi bruksarbetarna och diversefolket,
framförallt ungkarlarna förstås som skulle
ha sina smörgåsar, och på eftermiddagarna
var det finfolkets tur att fika.
En av våra stammisar kallades Baronen.
Vi är ju inte så mycket för titlar här
uppe, som ni söderfolk [här vänder han sin
tumme mot mig och jag vill protestera, men nu när jag
äntligen är lösningen på spåren
anser jag det trots allt bäst att svälja förolämpningen],
så jag vet inte om han var adlig på riktigt. Men
fin i kanten, det var han. Putsade skor och kostym osv. Han
arbetade för kronan på nåt sätt, exakt
med vad fick vi aldrig klarlagt.
Hur som helst. Baronen bodde med familj i en fin gammal prästgård
borta i Tallvik. Men han hade ofta ärenden hit, och då
tog han sig alltid en kaffeslurk och bakelse och lyssnade
lite på byaskvallret. På det stora hela var han
en bra karl, rejäl.
En sommareftermiddag 1953, precis innan stängning,
kom Baronen in och bad att få prata med oss, Marit och
mig, i enrum. Eftersom vi precis skulle stänga var det
ju bara att låsa dörren. Vi bryggde en ny kanna
kaffe till Baronen och satte oss.
Baronen hade under några sommarveckor
besök från Stockholm, fick vi veta, av en ung gosse
som behövde komma ifrån storstadens stress och
krav och vila upp sig här i våra fina omgivningar.
Pojken var praktiskt lagd och Baronen och han ägnade
mycket tid åt skogsutflykter, fiske och dylikt. Nu hade
pojken börjat intressera sig för bakning, men husan
uppe på prästgårn låg sjuk i sommarinfluensa.
Så nu undrade Baronen om vi, mot en liten ersättning
naturligtvis, kunde ta oss an pojken under ett par tillfällen.
Om han kunde få vara med oss och baka. Baronen skulle
själv närvara och förvissa sig om att det inte
blev för arbetssamt för oss.
Jag var egentligen tveksam. Mina bakmorgnar började vid
tretiden på morgonen och tanken på att ha en okänd
pojke i bageriet - på köpet säkerligen en
ädling som man inte åthuter hur som helst om de
står i vägen, var inte så tilltalande. Jag
framförde mina dubier i en förfinad version.
"Men om ni kunde hålla stängt ett par timmar
mitt på dagen, bara några gånger, så
kan ni baka med gossen i lugn och ro", sa Baronen, och
innan jag hann avfärda det hela nämnde han en löjligt
väl tilltagen ersättning som vi skulle få
för denna lilla uppoffring. Marit och jag nickade allvarligt
och försökte hålla tillbaka jublet. "Det
är klart att vi ställer upp för Baronen".
Baronen var nöjd. "Och kan barnen eras vara med?
Gossen behöver träffa vanliga barn", sa Baronen,
och inte visste jag vad han menade med vanliga barn, men för
den ersättningen skulle jag släpat dit benen av
min salige far om Baronen så önskat.
Två dagar senare var det dags för det första
besöket. Marit körde ut ett par förvånade
gäster med löfte om gratis kaffe dagen därpå,
och vi stängde konditoriet. Snart bromsade Baronens Volvo
in på grusplanen här utanför.
Hela familjen stod samlad i rummet där vi nu sitter när
Baronen klev in, skjutandes gossen framför sig. Det var
en konstig situation, lite högtidligt på något
vis. Och sen när Baronen och gossen klev in så
tyckte man ju att det passade bra. Vi såg ju direkt
att det var lillprinsen, Carl Gustaf.
"Här är Putte", sa Baronen och spände
ögonen i oss på ett sätt som liksom gjorde
klart att det här var Putte, ingen annan. Han skulle
behandlas som vilket barn som helst.
Jag tittade på Marit, hon var ju ändå
kvinna i huset, och det är ju alltid bäst att kvinnorna
i huset tar hand om såna här kniviga situationer.
"Vill Pri...Putte ha lite saft kanske?", sa hon
och klappade lillprinsen på huvudet. Gossen var blyg
och gömde sig lite bakom Baronens ben, men nickade samtidigt.
Saft tyckte han om. Jag viftade fram ungarna att hälsa
på gästen, och de lyckades presentera sig med viss
artighet. De tyckte väl att den främmande gossen
var lite konstig, vana som de var vid byaungarna. Men de hade
riktigt roligt tillsammans sen, när vi började baka.
Vi avslöjade aldrig för ungarna vem pojken egentligen
var, och på den tiden fanns det ju ingen tv, så
de anade nog aldrig något.
Putte kom på fler bageribesök den sommaren, och
Baronen berättade att lillprinsen uppskattade våra
stunder mycket. Baronen var mycket nöjd, inte minst tyckte
han att det var bra för sin skyddsling att få umgås
så nära med barn av folket, som han faktiskt uttryckte
det. Han insåg väl att det var nya tider och att
en framtida kung måste ha en uppfattning om hur vi vanliga
människor fungerar och funderar.
Vid prinsens fjärde besök berättade
Baronen att Putte veckan därpå skulle fara tillbaka
till sin mamma och sina systrar i Stockholm. Vi hade tidigare
bakat sockerkaka och kanelbullar, men den här dagen hade
Baronen och Putte med sig en spann blåbär som de
plockat under förmiddagen. Putte var mycket stolt över
de här blåbären. Jag tror det var första
gången han fått tillfälle att utföra
en så simpel och njutbar syssla som att plocka sina
egna bär.
"Då gör vi en blåbärskaka",
sa Marit. "Vad tycker Putte att vi ska ha i den?"
Och så komponerade vi tillsammans ihop den kaka som
sedan dess bär namnet Puttes blåbärsrutor.
Den åts under stor andakt och med många glas saft
här ute på gården. Därefter vinkade
Putte och Baronen adjö och åkte iväg till
sitt.
Baronen bodde kvar här under några år och
var hela tiden en stamkund här på konditoriet.
Han hälsade då och då från Putte, och
bad ibland om en bit blåbärsruta. Sen fick han
visst ett nytt jobb söderut. Det var många år
sedan vi hörde nåt om honom. Men han måste
naturligtvis vara död vid det här laget.«
Mannen tystnar. Det var som fan. Mina efterforskningar lyckades!
Den som söker han skall finna. Jag tittar på klockan,
nu går min buss strax. Överkalix bra men hemma
bäst. Jag ser åt konditoridamen, Marit. Hon ser
lite rödögd ut. Kanske blivit rörd av att minnas
gamla tider. Jag räknar lite på åren. Herregud,
de måste vara 85 år gamla, minst.
"Nä, det här konditoriet har gett oss mycket
skoj genom åren", säger den gamle mannen.
"Nu har vi ju kvar det mest av gammal vana. Fan vet vad
som skulle hända om man slutade gå upp i ottan
och baka efter 60 år". Jag nickar. Tänk om
jag också skulle ta och börja gå upp i ottan,
då kanske jag skulle få något gjort.
Jag tackar för mig och gör mig klar
att gå. Lite extra dricks på bordet. Just som
jag ska öppna dörren säger Marit:
"Det sägs att Kungen fortfarande bakar en hel del.
Och att Puttes blåbärsrutor alltjämt är
en av hans favoriter. Faktum är att vi hörde att
han hade för avsikt att baka dem i televisionen så
att vanligt folk skulle bli inspirerade. Men så var
det någon PR-man, nån stockholmare, som inte tyckte
att det passade att en kung stod i förklä och bakade
sötekakor. Så det fick bli korvstoppning istället.
Det ansågs mer manligt, tydligen. Stå och slafsa
med malda djur. Skulle det vara manligt?"
Hon fnyser. Jag skrattar och tackar igen och
vi skiljs åt i bästa vänskap. Jag tvingas
springa den sista biten för att hinna med bussen, men
det lyckas.
|
 |
Skriv ut receptet
