Smasko pajpudding, Ragnars äventyr
Min svägerskas mans äldsta bror är en riktig
blåbärsfantast. En sommar i början av nittiotalet
stod det honom dyrt. Så här femton år senare
är det en rolig historia att plocka fram efter en sen
och alkoholinpregnerad sommarmiddag med släkten, men
när det hände kunde han hålla sig för
skratt, det förstår ni strax.
Jag är osäker på vilket år det var,
men jag tror det var 92 eller 93. Sommaren från maj
till juli var osedvanligt solig och torr. Semesterfirande
svenskar kastade sig oblygt i ljumma insjöar och grillade
njutningsfullt sina vinterbleka kroppar mörkrosa i parkerna;
Öl-, läsk- och glassförsäljningen slog
rekord. Bönderna beklagade sig på bönders
vis. Skärgårdsbor såg skrämda och tysta
på hur stockholmarna högtrycksspolade sina sommarhus
verandor med det sista vattnet ur sinande brunnar, men kom
sig inte för att berätta för sommargästerna
- som ju var vana vid kommunalt vatten från Mälaren
- vad som händer om man sänker vattentrycket alltför
mycket i en borrad brunn. Pensionärerna glömde att
dricka tillräckligt med vatten och dog som flugor. Kort
sagt, det var en underbar sommar. Men bären torkade bort.
Min svägerskas mans äldsta bror heter Ragnar och
när Ragnar gick ut i sin vanliga skog strax söder
om Huddinge blev han förtvivlad. Trots att han hade den
bästa utrustning som gick att köpa för pengar
i Stockholm (det här var innan internets tid, så
han var begränsad till Stockholms utbud), den godaste
av matsäckar (hembakt bröd med stekt lök och
kryddost samt kaffe i mängder), det bästa tålamod
man kan tänka sig - och över lag var en väldigt
duktig och rutinerad bärplockare - kom han efter en hel
dags hårt arbete hem med bara en knapp liter torra,
små, skrynkliga blåbär. Årets skörd
var hopplöst förlorad. Ragnar nästan grät
när han stapplade in i lägenheten och visade upp
det magra resultatet för sin hustru. Hur i helvete skulle
de klara den kommande vintern nu, utan en massiv samling blåbär
i frysarna? Hans fru försökte trösta honom.
Det finns ju blåbär i affären, påminde
hon. Tvärtemot hans vanor snäste den vanligtvis
så timida och vänlige Ragnar av sin fru. "Köpa
blåbär på Konsum för, vad kostar det,
70 kr kilot? Jo jo, vi kanske kan fråga Nordbanken om
de kan tänka sig att efterskänka en två-tre
amorteringar i höst. Det blir de nog jätteglada
över", sa Ragnar i en sarkastisk ton som han inte
alls behärskade. Ragnar och hans fru hade samma vår
flyttat in i en nyproducerad trea med balkong i Östberga,
och eftersom räntan vid den här tiden var extremt
hög till följd av Carl Bildts och Bengt Dennis lilla
lek med de internationella valutaspekulanterna låg Ragnar
vaken på nätterna och undrade när de skulle
bli vräkta.
Tung i sinnet återvände han i mitten av augusti
till arbetet som truckförare på ett stort lager
i Västberga. Trots att arbetskamraterna var trevliga
som alltid, och att han efter tolv år på arbetsplatsen
fortfarande fascinerades av att lyfta ner fullastade lastpallar
från de fem meter höga hyllorna, kände han
sig tom när han såg fram emot en vinter utan alla
härliga blåbärsrätter som han och hustrun
vanligen förgyllde de mörka kvällarna med.
Arbetskamraterna märkte att något inte stod rätt
till, men vågade inte fråga av rädsla för
att det var skilsmässa eller något annat jobbigt
på gång. De försökte på mäns
vis muntra upp Ragnar genom att dunka till honom på
axeln eller i bakhuvudet och säga nåt i stil med
"kul att se dig, grabben", eller "fan vad här
stinker, har du lagt av en brakare", eller genom att
prata trav.
Sista veckan i augusti brast det för Ragnar när
en arbetskamrat som hade namnsdag bjöd på hallontårta.
De röda bären påminde honom om hans förlust
och han kunde inte hålla tillbaka en ljudlig hulkning.
Arbetskamraterna såg skrämda på honom. Nu
var de säkra på att det var skilsmässa på
gång. Det var bara att ställa in eftermiddagens
jobb och plocka fram flaskorna (som för dylika nödsituationer
förvarades i ett låst överblivet omklädningsskåp),
trodde de.
Det var tur att Ragnar arbetade på ett lager där
det var högt i tak även på det där sättet
som inte har med byggnadens fysiska tak att göra. En
fackligt förtroendevald, en av de informella ledargestalterna
på lagret, hade ett par år tidigare - genom fackets
försorg och på betald arbetstid - gått en
kurs med den för tiden progressiva titeln "Den heterogena
arbetsplatsen", där han lärt sig allt om vikten
av att bejaka all slags mångfald och visa tolerans på
alla upptänkliga sätt.
Efter kursen, och det entusiastiska sammanfattande
genomdrag han höll för sin chef, letades det länge
efter bögar och invandrare på den lilla arbetsplatsen.
Mirko, en man med ursprung i Kroatien, som kommit som arbetskraftinvandrare
i slutet av sjuttiotalet och som trivdes bäst på
lagrets packavdelning eftersom det var arbetsplatsens lugnaste
avdelning, blev så uppvaktad att han tillslut fick ett
litet sammanbrott och var sjukskriven i en vecka. Någon
homosexuell hittades dessvärre aldrig, trots idogt letande,
så gentemot denna grupp kunde det inte visas någon
tolerans. (Detta var några år innan man inom personalvårdskretsar
lärt sig att det inte heter homosexuell, utan hbt-person.)
Men som sagt, när nu orsaken till Ragnars hulkande uppdagades
inte handla om skilsmässa, dödsfall i familjen eller
dylikt, kom den här intränade toleransen väl
till användning.
"Inga blåbär...I år...", sa Ragnars
arbetskamrat och såg misstänksamt på den
hulkande kamraten. "Så det är därför
du är så ledsen? För att bärskörden
gått åt skogen?" Vid denna påminnelse
om skogen och det som detta år saknades där
gav Ragnar ifrån sig ett förtvivlat tjut. Vad i
helvete skulle han göra nu, med helt
tomma frysar? Arbetskamraterna satt tysta. Någon la
in en liten tugga hallontårta. En annan kanske svor
tyst för sig själv över att det inte skulle
bli något av med det där låsta tröstskåpet
som bara för en liten stund sen stått praktiskt
taget på halvglänt, men som enligt arbetsplatsens
oskrivna regler snålt nog bara fick öppnas vid
skilsmässa eller dödsfall i familjen.
"Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?",
sa Ragnar.
Hans arbetskamrater satt tysta och visste inte vad han skulle
göra. Så småningom återgick man till
arbetet.
Några veckor förflöt i den vanliga lunken.
Ragnar samlade ihop sig så pass att han kunde hålla
masken inför arbetskamraterna, varav de flesta snart
glömde det hela. Även Ragnar intalade sig att det
inte var så farligt, men innerst inne kändes det
som att någon hade dött.
En torsdagseftermiddag i september satt Ragnar ensam i fikarummet
och tuggade förstrött på en ostfralla när
Conny kom in och frågade om han fick slå sig ner.
Conny var en frilansande chaufför med egen bil som hoppade
in där det behövdes på företag runt om
i Västberga, och han var så ofta på Ragnars
företag att han nästan kändes som en i gänget.
”Hur var det nu”, sa nu Conny sedan han hämtat
sin kaffe och satt sig mittemot Ragnar. ”Var du intresserad
av att köpa billiga blåbär?” Ragnar
kände hur golvet gungade till. Han la försiktigt
ner smörgåsen på bordet och petade bort några
brödsmulor från mungipan. Det kändes nästan
som den där gången 1966 när Cecilia på
konfirmationslägret sa ”du får göra
vad du vill med mig”, men det är ju ämne för
en helt annan historia.
”Hur menar du”, sa Ragnar tyst till Conny. ”Det
blev inga blåbär i år.”
”Inte här, men i Ryssland blev det hur mycket som
helst. De har frysarna fulla.”
Golvet svajade igen. Nej, det gick inte att
jämföra med Cecilia, det här var bättre.
”Jag har en polare som kör för några
finnar, och de känner en snubbe som kan fixa blåbär
för 19 kr kilot. Enda kruxet är att du måste
köpa åttio trekiloshinkar. Och så tar det
en vecka." Minnet av Cecilia försvann helt. Ragnar
var i extas. Han grät nästan när han åter
lyfte sin torra ostfralla till munnen sedan Conny dunkat honom
i ryggen och gått. Grät av lycka. Jo, titta, där
kommer en tår. Han var räddad.
På utsatt dag hade Ragnar blivit instruerad att vänta
vid telefonkiosken som då låg i korsningen Västberga
allé/Elektravägen (jag tror inte den finns kvar
nu i mobiltelefonens tidevarv). Det var ju lite märkligt,
det hade ju varit enklare om de bara kunde komma till lastkajen
på hans jobb, det skulle inte chefen ha något
emot, det var han säker på. Men de insisterade
på telefonautomaten. De kanske har en annan syn på
arbetsplatsens helgd där borta i Ryssland. Det var ju
trots allt en affär av privat natur som skulle äga
rum. Ragnar satte sig på ett räcke bredvid automaten
och väntade. Vädret var fint. Det hade inte varit
någon nattfrost att tala om ännu, så hade
det varit ett normalt år hade han kunnat vara i skogen
till helgen. Men inte i år. Nåja, snart har jag
240 kilo blåbär i frysarna, tänkte han och
kunde inte låta bli att fnittra lite. Det var ju mycket
mer än han nånsin haft, till och med de bästa
bärår! Han hade inte riktigt tänkt igenom
vad han skulle göra av alla bär, och när han
pratat med frun hade han friserat sanningen lite genom att
inte nämna exakt hur mycket blåbär han blivit
erbjuden att köpa.
Nu ringde telefonen i automaten. Han hade aldrig
förr svarat i en telefonautomat, det kändes helt
bakvänt, men efter några signaler lyfte han luren.
”Go to the blue BMW behind you”, sa en röst
på knagglig engelska.
”Hallå?”, sa Ragnar, men möttes bara
av ett klick när personen i andra änden la på
luren.
Han vände sig om och där stod mycket
riktigt en blå bil parkerad intill trottoaren. Han hade
inte sett den komma, den hade kanske stått där
hela tiden. Han gick sakta fram till den med en obehaglig
känsla i magen. Vad var det här för blåbärsförsäljare
egentligen? Bilen hade tonade rutor, så han kunde inte
se om det satt någon i den. Var det rätt bil? Ragnar
var ingen expert på bilar direkt. Men jo, nu såg
han att det stod BMW på ett litet märke på
motorhuven. Han stannade ett steg ifrån bilen. Stod
så en stund. Så bestämde han sig för
att ta mod till sig och böjde sig fram för att knacka
på rutan. Just som han sträckte fram knogen mot
rutan öppnades bakdörren några centimeter.
”Get in”, sa en röst där inifrån.
Det var bara att lyda.
I bilen satt tre män. Storvuxna, bistra, mycket ryska,
tyckte Ragnar. Alla rökte samtidigt, vilket inte var
så bra för luftkvalitén i bilen. Ragnar
kvävde en hostning. All konversation som nu följer
fördes på engelska, men för läsbarhetens
skull beskriver jag den på svenska. Om ni föredrar
en mer autentisk beskrivning kan ni tänka er brytningen
i vilken amerikansk kvalitétsfilm som helst med ryska
antagonister, så hamnar ni faktiskt ganska nära
sanningen.
"Så", sa Ragnar för att bryta den konstiga
stämningen, "det är ni som säljer blåbär?
Jag har haft ett helsike i år ska ni veta, det var ju..."
Han avbröts av tre rossliga skratt, som nästan simultant
övergick i rökhosta.
"Ja just det, blåbär, ha ha", sa mannen
som satt på förarplats när hostan gått
över så pass att han kunde prata. Därefter
vred han om tändningsnyckeln, tog ett djupt bloss på
sin cigarett och rivstartade.
"He", viskade Ragnar nervöst.
De körde ett par hundra meter, till en av de sista tomterna
upp mot det som idag är södra länken, och krypkörde
mot en sliten barack, stor som en lada och alldeles intill
pendeltågsspåren. Bakom ladan stannade de intill
en medelstor lastbil och alla hoppade ur.
"Jaha Ragnar", sa ryssen som kört bilen och
som uppenbarligen var den mest talföre av de tre, "här
har du dina blåbär". Han låste upp hänglåset
som förseglade lastbilens släp och öppnade
dörren. "Det var en pall du skulle ha, om vi förstått
Conny rätt". I lastbilen stod två rader med
lastpallar, alla fulla med vita trelitershinkar. Ragnar kände
sig rörd. Så mycket blåbär! Han nickade
hänfört.
Den talföre gjorde tecken åt sina
kompanjoner som genast klättrade upp och började
frigöra en pall. När de fått ner den på
fast mark tog ledaren upp en morakniv och skar upp en flik
i plasten som var virad runt alltihop.
"Du vill väl kolla varorna", sa han och pekade
på Ragnar med kniven.
"Ja, jo, det är klart", sa Ragnar som ju inte
tänkt på det, han visste ju inte så noga
hur det gick till när man köpte blåbär
i sådana här kvantiteter. När man köpte
dem på konsum fick man ju vackert köpa, som man
säger, grisen i säcken. Det skulle sett ut om alla
rev upp de små pappkartongerna där i frysdisken
för att kontrollera innehållet! Men han gjorde
som han blev tillsagd, stegade fram, lirkade ut en hink och
började bearbeta locket.
"Vad fan gör du", avbröt ryssen honom.
"Tror du vi har knölat ner dem där? Ha Ha Ha,
Host Host Host" (skrattandet övergick återigen
i ett rossligt hostande). Ragnar tittade förvirrat upp.
Ryssen lade en stor hand på hans axel och klappade kamratligt
några gånger. "Här ska du se, gamle
vän", sa han och ledde Ragnar till pallen. Han stack
in handen i luckan som bildats efter den lilla hinken Ragnar
grävt ur. "Här har vi grejerna", sa den
kamratliga mannen och handen kom ur luckan och handen höll
i en limpa Marlbouro. Ragnar visste inte vad det skulle betyda,
men han kände att det hettade lite om kinderna.
"Prima varor, bästa kvalité", sa mannen
och slet upp platsen runt limpan. "Det är alltså
riktiga Marlbouro, inte piratkopior, nej nej. Vi jobbar inte
så". Han skakade eftertryckligt på huvudet
och såg stolt ut på ett bestämt sätt.
Han vek upp ett paket och bjöd frikostigt Ragnar att
ta en cigarett. Ragnar, som bara rökt en gång i
sitt liv, och det var 1966 på ett visst konfirmationsläger
några timmar efter en annan betydelsefull händelse
i hans liv, skakade förvirrat på huvudet åt
det framsträckta paketet. Men ryssen gav sig inte.
"Prova", trugade han. "Det är riktiga
grejer, inget östskit. Vi jobbar inte så. Ta en.
Prova den. Det är bra grejer."
Det var inget annat att göra än att
ta en. Han tände den på den av ryssens nu generöst
framsträckta tändare, tog några försiktiga
munbloss och försökte se världsvan ut. Jodå,
det var bra grejer, höll han med om.
"Jag SA ju det!" sa ryssen triumfatoriskt. "Det
är RIKTIGA grejer. Inget skit. Du kan lita på oss!"
Han bjöd nu laget runt från paketet och tog själv
en. Därefter skulle det tydligen firas, för han
tog fram en flaska vodka ur rockfickan, och, otroligt nog,
fyra riktiga snapsglas. I den allmänna glädjeyran
kunde Ragnar smussla ner sin cigarett på marken varefter
han försiktigt ställde sig på den. Det var
fan så omständigt det visade sig vara att köpa
blåbär. Men det är ju en helt annan kultur,
påminde sig Ragnar. Nu fick han ett snapsglas fyllt
till bredden också. Det var bara att gilla läget,
som man sa numera.
Za zdaróvja! utbrast hans nya vänner och höjde
glasen. Ragnar gissade sig till vad det betydde och höjde
sitt också. De bet av. Han tog hela, för säkerhets
skull, och det verkade varit rätt beslut, för alla
gjorde samma sak. Den pratglade av de tre ryssarna gav ifrån
sig ett njutningsfullt "Aaaahh" och klappade sig
på magen. "Gott", ljög Ragnar och försökte
låta bli att kräkas. Han var inte alls van vid
starksprit.
"Jaha, men då börjar vi väl bli färdiga
här", sa Ryssen. "Bara en liten detalj - betalningen,
eller ska vi strunta i den, gamle vän?" skrockade
han. Hans två kumpaner tyckte visst att detta var otroligt
roligt, de nästan vred sig av skratt plötsligt,
tills den ena började hosta och den andra övergick
till att kamratligt dunka honom i ryggen.
"He, He", skrockade Ragnar med. Han tog fram sin
plånbok, räknade upp fyra tusenlappar (som han
samma morgon tagit ut på nordbankenkontoret strax bredvid
jobbet), en femhundring och tre tjugolappar. "240 kilo
blåbär á 19 kr kilot." sa han högtidligt.
Nu skulle snart affären vara i hamn, och han kunde lämna
alla konstiga kulturkrockar bakom sig och se fram emot en
härlig vinter med ett riktigt blåbärsfrossande.
Han sträckte över sedlarna. Ryssen tog emot dem,
tittade på dem en lång stund. Tittade på
Ragnar. Tittade på sina kumpaner. Tittade på lastpallen
med blåbärshinkar.
"Blåbär?" sa han slutligen, tyst, nästan
för sig själv. Det blev konstig stämning, tyckte
Ragnar, som dessutom kom på att det skulle bli besvärligt
att få hem alla bär. Dumt att han inte tänkt
på det tidigare. Så såg det ut som att ryssen
förstod. Han sken upp.
"Jaha, nej men alltså du behöver ju inte betala
för blåbären! Ha Ha", skrattade han.
Kumpanerna stämde in. Otroligt nog lyckades de få
iväg en hel skrattsalva utan att börja hosta. "Men
det är riktigt Ragnar", fortsatte han, "rätt
ska vara rätt. Och på fakturan står det ju
mycket riktigt 4560 kr för blåbären. Svenska
tullen är jag inte så orolig för, men den
ryska kan vara fördjävlig ska du veta." Han
skakade på huvudet och såg riktigt ledsen ut.
"Det är inte lätt för en enkel affärsman."
Han slog ut med armarna. "Bäst att ha sina papper
i ordning!" Han knäppte med fingrarna och kumpanerna
klev fram. En med ett papper, den andra med en penna som de
räckte Ragnar. Ragnar granskade pappret, en faktura författad
på engelska. Allt verkade stämma. 240 kg blåbär
á 19 kr kilot. Ingen moms, men heller ingen tull. Men
det måste väl stämma, tänkte Ragnar,
och förresten behöver man väl inte vara så
noga. Jag är ju fan ingen paragrafryttare, och vad gör
det mig om några fattiga ryssar fuskar med tullen eller
momsen, konstaterade han nöjt. Han skrev på. Den
ene underhuggaren stämplade fakturan med en liten stämpel,
rev av karbonkopian och gav till Ragnar, som omsorgsfullt
vek ner den i bakfickan.
"Jaha", sa Ragnar och tittade på klockan.
Det var hög tid att gå tillbaka till jobbet. "Då
var vi väl klara. Då ska jag väl bara gå
och hämta bilen. Väntar ni här?"
"Ja, då återstår bara den LILLA DETALJEN
med betalningen", sa ryssen. Ragnar pekade förvirrat
mot fickan där ryssen lagt hans pengar.
"Ja just det", sa ryssen och fiskade upp en liten
miniräknare ur kavajen. "60 000 minus 4560 blir
55440 kronor. Men vi kan säga 55 tusen jämt."
"55 tusen", pep Ragnar. Stod han där och blev
rånad, eller vad var det frågan om. Inte fan hade
han sådana pengar. Ryssen tittade på honom. Kanske
smalnade ögonen av lite.
"Jaha", sa han. "Är du sån. Jag
trodde inte ni svenskar var så mycket för att pruta.
Prima varor till ett jäkligt bra pris. Men ok då,
vi kan säga 54. Det är mitt sista bud." Nu
tog han väldigt sakta fram morakniven han skurit upp
plasten med, och började peta naglarna med den samtidigt
som han släppte ifrån sig en ljudlig gäspning.
Hans två kumpaner harklade sig och stampade lite på
stället och glodde på Ragnar.
"Det måste ha blivit något missförstånd",
stammade Ragnar fram. "Jag ville bara ha blåbär".
En av kumpanerna började skratta högt men tystnade
tvärt när den ledande höjde handen åt
honom.
"Inga missförstånd", sa han. "Det
räcker nu. Sluta med det här larvet. Vi har inte
tid. Vi jobbar inte så här. Pruta som nån
jävla arab. Vad är det med dig?" Han pekade
på Ragnar med kniven och tog ett steg framåt.
"Ta fram våra pengar nu. Det är prima varor.
Ingen bluff. Herregud, inte ens 15 kronor paketet, det är
ju ett kap. Visa lite respekt. Vi har rest från Ryssland.
Förstår du hur långt det är till Ryssland?"
Det visste inte Ragnar sådär precis, men att det
var långt, det förstod han. Framför allt förstod
han Ryssens gester med kniven, och tonfallet. Det var nära
att han kissade lite där han stod, men det klarade sig.
Så det var inte annat att göra än att springa
till samma bankkontor där han på morgonen under
högtidliga former tagit ut fyra tusenlappar, och ljuga
ihop en historia om att han skulle köpa en begagnad bil,
att han kunde göra ett riktigt kap, och det sket den
lilla slipsklädda kassören i, att det var ett kap
alltså, men visst kunde han låna 50 tusen till
en hederlig man som Ragnar, som ju varit trogen kund i många
år, saknade betalningsanmärkningar och gav överlag
ett mycket redigt, om än lite stressat, intryck. Räntan
blev inte riktigt som Ragnar hoppats, men det var bara att
bita ihop. Kunde han få pengarna i handen? Det tyckte
kassören var lite oortodoxt, men efter en koll med en
äldre kollega gick det också. Ragnar log sitt fryntligaste
leende och sa åter något om det kap han var på
väg att göra, för döva öron eftersom
kassören redan börjat räkna på hur mycket
hans provisionsbaserade lön skulle påverkas av
affären. Därefter tog Ragnar ut ytterligare fyra
tusen i bankomaten utanför och försökte att
inte titta på den blå BMW som stod tvärsöver
gatan.
Sen var han ägare till 240 kilo blåbär, och
det var mycket bra. Och så var han ägare till 3600
cigarettpaket, och det var mycket mycket mindre bra. Han som
inte ens rökte.
Ragnar lyckades osedd baxa in pallen i ett halvtomt verktygsförråd
på gården utanför jobbet, och ägnade
sedan natten åt att köra flera vändor med
blåbärshinkar och cigarettlimpor till Östberga.
Hans fru blev helt mållös när hon förstod
hur mycket blåbär Ragnar köpt, men hon höll
masken eftersom hon ju sett hur ledsen han varit när
bärskörden torkat bort. Cigaretterna fick hon aldrig
syn på. Ragnar gömde dem i källarförrådet
och tappade för säkerhets skull tillfälligt
bort nyckeln.
Några dagar senare konfronterade han Conny, som bedyrade
att han inte känt till att hans ryska kontakter i själva
verket var hårdhudade cigarettsmugglare med blåbärshinkar
som täckmantel. Men, undrade Conny, kunde man få
några limpor till skänks nu när Ragnar ändå
hade så många? Ragnar övervägde att
smälla igen dörren efter sig då han förargat
stegade ut ur fikarummet. Men att på så sätt
visa sina känslor öppet låg trots allt inte
för honom.
Hur slutade då historien? Blev Ragnar vräkt från
sin nya lägenhet? Lyckades han äta upp alla bär?
Jag kan glädja er med att allt slutade relativt lyckligt.
Räntan gick som ni vet så småningom ner till
mer normala nivåer, vilket lättade på månadskostnaderna
för lägenheten. Ragnars fru fick dessutom nytt jobb
med en rejäl löneförhöjning bara några
månader efter dessa händelser, så allt blev
mycket lättare ekonomiskt. Alla blåbär gick
åt i lagom tid innan nästa års säsong,
som lyckligtvis var ett mycket bra blåbärsår.
Men lånet på 50 tusen låg ju och kostade
på ett högst irriterande sätt, och frun frågade
ofta om de inte skulle ta och bryta upp låset till källarförrådet,
ända tills Ragnar vid jul tog mod till sig och lyckades
sälja cigaretterna till en tobakshandlare i Skärholmen,
som generöst erbjöd honom tio kronor paketet. Transaktionen
kunde utföras utan att polisen fick nys om saken. I slutänden
kostade alltså Ragnars 240 kilo blåbär 23460
kr, vilket var mycket mer än på konsum.
Sedan det året har Ragnar lärt sig sin läxa,
och om han av en eller annan anledning har ont om blåbär
bakar han gärna den här superfina pajen/puddingen
med mycket rabarber och cocos som kompenserar för den
snåla blåbärstilldelningen. Även jag
har kommit att bli mycket förtjust i efterätten.
Ät den med en god glass, vaniljsås eller nån
smaksatt youghurt.
|
 |
Skriv ut receptet
