Branden i Tyresta nationalpark
/ Hallon- och blåbärspaj
Vid tiden för mitt första äktenskap hände
det ofta att jag tog långa joggingturer i Tyresta naturreservat.
Jag och min dåvarande fru bodde i en billig hyrestrea
i Brandbergen nära skogen. En van motionär skulle
kanske beteckna det jag sysslade med mer som lunk än
jogg, men jag kom ut i alla fall. Min fru var ofta missnöjd
över hur jag skötte mina åtaganden som hemmaman,
och de här turerna var till del ett sätt att slippa
undan. När hon kom hem från jobbet, på köpet
något av ett karriärsjobb, och fann disken odiskad,
tvätten otvättad och mig oduschad på soffan,
var det inte alltid så kul att vara hemmaman. Till mitt
försvar ska sägas att det här med hemmamaneriet
inte var något vi direkt avtalat. Det var mer att jag
var arbetslös. Eller arbetssökande, som jag skulle
sagt om någon auktoritär person frågat. Och
till min frus försvar kan jag väl idag hålla
med om att det inte var så mycket begärt att jag
skulle hålla hushållet i något sånär
skick. Vi hade ju inte ens några barn jag kunde skylla
på.
I timmar lunkade jag omkring i skogarna, för
att slippa komma hem till en arg fru och den gigantiska disken.
Det var på det hela taget en ganska eländig tid.
Men hade min smak för alkohol varit lite mindre hade
jag varit i strålande fysisk form, det hade jag.
Jag hade för vana att utan mål lunka rakt in i
skogen; jag tog inte ut någon riktning utan drog bara
iväg åt det håll som föll mig in, och
så fortsatte jag hela turen. Fick jag lust på
en kulle rusade jag upp för den. En äng - sure.
Ett kärr - Jodå, det hände. Hit och dit, dit
och hit sprang jag. Jag har fötts med ett strålande
lokalsinne, en inbyggd kompass, så hur jag än sprang
kom jag nästan aldrig riktigt vilse. Inte utan stolthet
kan jag konstatera att jag nog sett mer av Tyresta än
de flesta.
Den sista juli 1999 skyndade jag mig ut från lägenheten
strax efter fem på eftermiddagen. Min fru var på
hemgång och jag hade lovat att storstäda lägenheten,
framförallt köket som var i ett kaotiskt skick efter
några dagars misslyckade bakexperiment. Hon skulle ha
ett par veckors semester och hade gjort klart att hon ville
inleda denna i ett rent hem. Och det kunde jag ju förstå.
Det var bara det att jag inte hunnit städa pga diverse
olyckliga omständigheter som jag inte kommer ihåg
nu. Så jag joggade iväg.
Jag vet inte om det var skammen över att jag åter
svikit min plikt som hemmaman som förvirrade mitt sinne.
Eller den ovanligt starka solen (det var en mycket fin och
torr sommar). Möjligen hade de två-tre pluttegroggar
jag fått i mig under eftermiddagen med saken att göra.
Efter en timmes joggande var jag vilse.
Jag tog mig upp på en liten bergsknalle för att
bättre orientera mig. I nordöst anade jag en sjö,
men jag kunde inte avgöra om det var Stensjön eller
Lanan. Det kunde också vara Vissvassfjärden, men
jag tyckte inte att jag sprungit så långt, så
det kändes mindre troligt. Jag kände mig varm, andfådd
och lite förvirrat uppgiven. Jag satte mig en stund för
att begrunda den uppkomna situationen. Lyckligtvis hade jag
bra med vatten kvar i vätskebältet, så jag
kunde sitta där och sippa lite vatten i lugn och ro.
(Det ska sägas att i nödfall går det att dricka
vattnet i de flesta av bäckarna i skogen, om man inte
är så kräsmagad.) Jag längtade kanske
efter en grogg, men insåg att ibland måste en
misslyckad hemmaman stå sitt kast och att det var klokast
att hålla sig fortsatt långt ifrån hemmet.
Efter några minuter bestämde jag mig för att
springa ner mot sjön. Väl vid stranden skulle jag
säkert inse vilken sjö jag befann mig vid, och därmed
återfå orienteringen. Full av fejkad energi skuttade
jag nerför knallen.
På den här tiden var jag fortfarande en relativt
ung man, eller åtminstone i gränslandet mellan
ung och mindre ung, och för att understryka detta och
hålla den mindre unga sidan stången lekte jag
ibland att jag var en hypermodern Le Parkour-utövare
i skogsmiljö. Jag hoppade nerför branta slänter,
svingade mig i grenar och liknande dumheter, ofta med mindre
lyckade resultat. När jag nu ville intala mig själv
att jag var full av energi tog jag i denna franska anda ett
väldigt skutt nerför ett några meter högt
klippblock, skrikandes: "IIIIIIHHHHHAAAAAA"!
Till stor förvåning landade jag rakt på en
soppkastrull. På köpet stående på ett
spritkök, som genast började klucka ut sin brännbara
vätska, som naturligtvis tog eld. Det var en torr sommar
och elden tog sig omedelbart i gräset och mossan, men
jag fann mig med imponerande hastighet och stampade ut elden.
När jag således hjältemodigt dansat runt
en stund upptäckte jag en liten man som satt uppkrupen
så tätt mot klippväggen jag elegant kommit
neddråsande ifrån att han nästan var ett
med berget. Han var kritvit i ansiktet och andades stötigt,
ögonen på vid gavel. Han såg lite töntig
ut, om jag ska vara ärlig. Några meter till vänster
om honom stod ett slitet enmanstält.
"Hoppsan", sa jag. "Skrämde jag dig?"
Han sa ingenting, andades bara sin stötandning och höll
handen barnsligt tryckt mot bröstet. "Ute och campar?",
sa jag, mest för att ha något att säga. Det
var ju ganska uppenbart.
Mannen sa inget nu heller, utom kanske ett litet stön,
och det var ju inte mycket att stå där och låta
livet rinna iväg, så jag bestämde mig för
att jogga vidare.
"Förlåt för soppan", sa jag och
joggade iväg. Mannen hade inte ens vett att tacka för
att jag stampat ut elden och därmed förhindrat en
brand! Men så är det med en del människor.
Mycket riktigt återfann jag orienteringen så
snart jag kom ner till vattnet. Efter att ha vaskat av mig
lite förstod jag också att det var läge att
bege sig hemåt. Det var dags att ta tjuren vid hornen,
kosta vad det kosta vill.
Och vet ni, när jag kom hem var lägenheten städad
och min fru inte alls sur! Den stundande semestern till tack
hade hon kommit hem med en väldig energi, och när
jag lufsade in i hallen uttryckte hon sig till och med i positiva
ordalag om fördelen med att ha en man som håller
sig i form. Vi åt en härlig middag med mycket vin
och till efterätt bakade jag den här trevliga blåbärspajen
som du hittar till höger. Jag tror till och med vi hade
lite samvaro av typen som inte lämpar sig att berätta
närmare om här. På det hela taget var det
en perfekt kväll. Tyvärr upprepades detta inte särskilt
ofta, och vi flyttade ifrån Brandbergen till varsin
lägenhet på annat håll redan samma höst.
Själv hamnade jag här där jag bor nu, långt
ifrån Tyresta nationalpark. Och lika bra det. Dagen
efter det här trevliga pajbaket var det ju som ni kanske
vet nån idiot som orsakade en av de största skogsbränderna
i Sverige i modern tid, en brand som ödelade en stor
del av Tyresta nationalpark. Så att jogga vidare där,
det var ändå inte att tänka på. Men
pajen bakar jag fortfarande då och då, och det
tycker jag ni också ska göra.
|
 |
Skriv ut receptet
