Blåbärs- och mandelbullar
När man får besök av sin systerson gäller
det att bjuda på något extra. Då passar
dessa blåbärsbullar väldigt bra. Att systersonen
i mitt fall endast är 3 månader gammal och inte
kan äta blåbärsbullar, av uppenbara skäl,
spelar ingen roll. Det är ju så gott med blåbärsbullar.
En mulen septemberfredag stretade alltså min syster
sig upp för backen som leder upp till Leas och mitt lilla
blåbärsbulleosande krypin. Lite i förbifarten
vill jag nämna att det är mycket bra att bo ovanför
en rejäl backe. Vi kanske får lite färre besök
än folk på låglandet, och det är ju
trist, och Lukas är alltid blå av ansträngning
när han stapplar in i hallen (eftersom hans självbild
förbjuder honom att leda den gamla militärcykeln
uppför backar, hur de än ser ut), men ändå
är det bra att bo på toppen av en backe. Få
saker är nämligen så främjande för
förbränning av blåbärsbullar som backklättring.
Om man bakat vetebullar förr bjuder detta bak inga överraskningar.
Som alltid med vetebröd är det bra att låta
degen jäsa länge, gärna under duk. Låt
degens storlek bestämma jästiden istället för
att gå efter klockan. Om den inte svällt upp rejält
efter en halvtimme väntar du någon kvart till.
Jäsprocessen ska vara så långt gången
att du - när du återvänder till köket
efter kanske en tupplur eller en stund framför datorn
tänker: jäklans vilken maffig kluns!
Och knussla inte med smöret, bred tjockt
som om du vore en nyrik skogshuggare 1913, om sådana
existerat (alltså nyrika; använd annars fantasin).
Man måste överlag vara generös med fyllningen.
Det ska gå åt en hel 400-grams burk ekologisk
blåbärssylt eller nära på! Kom ihåg
tumregeln: Det är godare med en god bulle än
en tråkig bulle.
Bebisen som gav mig anledning att baka de här goda bullarna
är en mycket vänlig variant. Han låg i kattens
fåtölj och småpratade på sitt specialspråk.
(Katten gömde sig ovanpå garderoben, för han
har aldrig träffat en så liten människa förut).
Vi vuxna sörplade kaffe och doppade. Naturligtvis doppade
vi inte, vi är ju inte pensionärer, men ni förstår
vad jag menar. Jag hade tidigt deklarerat att jag förväntade
mig att tjejerna skulle stoppa i sig minst tre bullar var
(och listigt bara bjudit på en enkel potatissoppa till
lunch), och det gjorde de. Och det är stora bullar. Därmed
får jag anse det som bevisat att dessa bullar är
mycket goda. Jag är ganska säker på att jag
till och med hörde syster säga att de var syndigt
goda, vilket får mig att tänka på tidningen
amelia, och min syster är kulturtjej, så jag hörde
nog fel. Eller så kanske hon lärde sig sådana
fraser på viktväktarna, som hon faktiskt med gott
resultat besökte för några år sen. Fastslås
härmed en gång för alla att blåbär
inte har något med synd att göra, aldrig. Och att
viktväktarna kan vara ett alternativ till att bosätta
sig ovan långa backar.
|