Ganska klassisk blåbärspaj
En bra grej med att vara kring de 30 är att det blir
så jäkla många tillfällen att fika.
Man hälsar på bebisar, bebisar hälsar på
oss. Inte ensamma, av uppenbara skäl, utan i sällskap
med de där filurerna som man alldeles nyss träffade
varje fredag och lördag och kanske onsdag ibland och
där fika var synonymt med en bakfyllelatte och några
cigaretter och lite hö,hö vad hände igår?
på lördags- , söndags- och kanske torsdagseftermiddagen.
(Fast vi var kanske inte så mycket hö,hö,
vi var lite djupsinniga av oss om jag minns rätt.) Sen
blev cigaretter omodernt och nu sitter man och dricker kaffe
och äter blåbärspaj och kollar på bebisar.
Pontus till exempel; det var inte så länge sen
som jag vaknade av att han kräktes i mitt hår.
Det kommer jag aldrig få uppleva igen. Ack, svunna tider.
Till
en av dessa bebisträffar, som för övrigt för
första gången samlade tre generationer blåbärsälskare
här i vår lägenhet, bakade jag den här
enkla, kanske lite klassiska blåbärspajen. Att
den yngsta generationen inte vet att han är blåbärsälskare
än och att den äldsta generationen är min mamma
och därför aldrig skulle ge mina bakverk annat än
högsta betyg är av underordnad betydelse. När
den yngste väl tagit sig igenom inlärningsperioden
på kokt potatis blandad med bröstmjölk (jo,
han äter faktiskt det, det lyckliga lilla livet), kommer
naturligtvis blåbärspaj vara basföda. Och
vad gäller mamma - ja vi får väl anta på
att hennes yttrande att pajen var god inte bara berodde på
bagarens ursprung.
Pajen är väl inte så spännande att man
hoppar ur brallorna, men den är enkel och ren i smakerna.
Dessutom var den riktigt god att äta kall två dagar
senare, då som handkaka. Kanske att den till och med
var godare då, när den saftat till sig. Men det
där är alltid vanskligt att uttala sig om, för
fikasuget, mina vänner, är en lömsk kraft;
det kan försätta även det bästa av omdömen
i djup förvirring. Så baka pajen om du inte kommer
på nåt bättre. Men snåla inte med mandeln,
det är nog den som gör pajen.
|
 |