Lyxig blåbärspaj med
kardemummakräm
Hej läsare, krönikan/blogginlägget om den
här trevliga blåbärspajen kom visst inte att
handla så mycket om blåbär. Jag blev lite,
vad säger man, carried away är jag rädd. Så
om du hittat hit via google och bara vill läsa om bakning
och inte om ragg och pissrännor och dans - kolla strikt
till höger eller googla vidare!
Händer det dig också ibland att du för en
stund blir ensam på ett fräsigt uteställe,
ett sånt där där man antingen socialiserar
i grupper längs väggarna eller dansar? Att du för
några ögonblick inte har någon att socialisera
med? Ditt sällskap kanske ägnar sig åt någon
nittonhundratalssyssla ute i blåsten, eller dansar,
eller pratar fylleintensivt med någon påsprungen
gammal bekant. Mig händer det jämt, bland annat
eftersom jag har dansfobi och anser mig för fin för
att stå i blåst.
Befann jag mig alltså på nån slags fest
och mitt sällskap syntes för tillfället inte
till.
Först drog jag några obligatoriska varv. Det kan
man alltid göra. Man kan först gå på
toa och stå och nicka lite i kön där. Det
brukar kännas bra att byta ett par ord med nån
där, kanske något om kön. Tex kan man generöst
erbjuda personen bakom sig - som man kan förmoda är
nödig på riktigt - att smita före. Då
uppfattas man som en gentleman, vilket är bra, av uppenbara
skäl. Detta funkar bäst om festlokalens toaletter
är unisexa eller om man är homosexuell; att vara
en gentleman gentemot andra heterosexuella män är
i detta sammanhang självklart helt meningslöst och
antagligen kontraproduktivt då de senare under kvällen
kommer anse att samma turordning även gäller vid
baren. En varning mot pissrännor är också
på sin plats. Ställ er aldrig vid en sådan
om ni inte är mycket nödiga. Orsaken till detta
är självklar för alla sensibla män, dvs
med stor säkerhet alla som bryr sig om att läsa
en sån här blogg.
Vi låter det vara ett mysterium för alla kvinnor
som eventuellt inte vet...
Eller okej då tjejer, har man sagt A etc...: pissrännefobi
och prestationsimpotens är nära besläktade.
Om ni på något mysiskt eller olagligt sätt
skulle få tillfälle att betrakta en pissränna
och ert ragg har svårt att få ur sig något
kan ni vara säkra på att det beror på att
hans hjärna loopar en olycklig tankebana av typen "måste
börja pissa nu så det inte ser konstigt ut <->
om jag inte börjar pissa nu ser det konstigt ut".
Om ni sedan går hem med samma ragg är det en bra
idé att vara lite extra avspänd när det ska
krypas ner, för är en man benägen till dessa
negativa tankeloopar på ett område så kan
ni vara relativt säkra på att det gäller även
på andra områden. Alternativt går ni hem
med en av de skvalande svennarna bredvid den nervösa
pissrännefobikern. Men då missar ni som bekant
de intressanta frukostdiskussionerna.
Hursom, efter att jag således fördrivit några
minuter småskojandes i den unisexa kön samt med
att tömma en blåsa som redan var tom (tryggt instängd
bakom en dörr gudbevars) tog jag mig en barsväng.
Vanliga bardiskar är ju byggda just för detta: att
ensamma stackare ska kunna sitta en och en på rad utan
att det syns. Men på den aktuella festen fanns ingen
sådan bardisk, bara en beställningsyta. Och till
min glädje öl för 20 kr. Det var en konstfacksfest.
Köpte jag så några billiga burkar att surpla
ut medan jag återupptog mitt sorglösa flanerande.
Men så kan man ju inte hålla på i all evighet.
Tillslut måste man acceptera sitt öde och stillastående
och ensam invänta sitt sällskap. Det svåra
här är att se ut som att man inte är obekväm
med situationen. Man vill ju helst kanske hänga på
sig en skylt, en sån där gatupratare, där
det står att man inte är en sorglig solitär
gamling, utan en helt vanlig trettioplussare som inte alls
är här i onda avsikter gentemot de unga konstfackstjejerna,
utan som helt oskyldigt står och väntar på
en hel bunt med kompisar och till och med en flickvän
av kött och blod - som endast mycket tillfälligt
befinner sig på annat håll. Men det funkar ju
inte, att ha en gatupratare menar jag, så man får
le lite ansträngt och låtsas som det regnar.
Som jag stod där och sörplade öl och milt förbannade
mig själv, för att jag trots mina mogna år
inte kunde låta bli att vara ängslig som en tonåring,
fick jag syn på en bekant som ganska uppenbarligen var
i samma predikament som jag. Han är mycket lång,
så det syntes tydligt att han spanade efter någon.
Halsen guppade lite som på en svan medan ögonen
letade av lokalen. Detta pågick en bra stund, i alla
fall någon minut eller två. Snart fick jag syn
på det han letade efter, och samtidigt hittade även
hans ögon rätt - hans flickvän befann sig i
dans i en annan del av rummet. Men istället för
att stega fram och ge sig till känna lät han på
plats sin långa kropp utföra några prövande
dansrörelser. En fotsväng där, ett knäböj
här. Kanske nån liten vridning med torson.
Jag har bara dansat en enda gång i mitt
liv. Det var på fasching och det var på nittiotalet.
Jag var mycket berusad och det var nog en av de roligaste
utekvällarna i mitt liv. Jag var faktiskt så uppspelt
när jag kom hem att jag spillde sylt i taket.*
Men nästa gång jag gick ut hade jag åter
drabbats av de vanliga hämningarna. Och ni vet hur det
funkar med hämningar, smygbögen som blir skinnskalle
och knackar bögar och det. Således har jag som
extremt hämmad dansare ägnat mången timmar
åt ett inre hånskratt åt de som trotsar
sin bristande smidighet och ger sig ut på dansgolvet.
Så också denna gång, av gammal vana kan
jag tro.
Smuttade jag så lite på ölen, köpte
kanske en till eller två till, och betraktade muntert
hånleende den långa dansaren som verkligen inte
kunde dansa. Hur knäna sprätte ovigt, händerna
som kanske ville göra nån schyst move men som inte
vågade riktigt och som istället slog takten mot
ett ben eller så. Hela tiden med ett obekvämt snegel
mot flickvännen, som några meter bort dansade mycket
vigt och fint och lite sexigt. Dj lade kanske på en
extra populär låt och han följde lite lamt
med de övriga dansarnas glädjerop "Tjo"
och slängde upp en lealös hand över huvudet.
Handen droppade dock snabbt ner igen, och fortsatte ett tvekande
tip-tip mot höften i takt med musiken. Och så en
benrörelse, en vridning här och där, en liten
vickning på torson, början till en bugning: dvs
dans.
Men så hände något. Flickvännen kom
förmodligen på att hon inte sett sin kille på
ett tag och började söka runt i lokalen. Eftersom
hon inte är så lång utförde hon detta
genom att dansande föra sig hit och dit. Den långe
uppfattade från sin upphöjda position blixtsnabbt
vad som var på gång och hans sneglande upphörde
omedelbart liksom hans dans blev intensivare; jag tror att
kroppen hans gjorde ett försök att dansa med så
kallad latinsk inlevelse, något som är mycket svårt
för långa svenska män. Jag hade nu helt glömt
min egen ensamhet, detta var bättre än bio, tyckte
jag, speciellt som man fick dricka öl samtidigt.
Det var alltså flickvännens tur att snegla. Hon
dansade hit, hon dansade dit. Han å sin sida dansade
svettigt intensivt och kanske låtsades ragga en smula
på nån liten brud. Så fick flickvännen
syn på honom och hon dansade glatt fram. De dansade
några igenkänningsmoves och föll sedan lite
grann i famnen på varandra och gick tillsammans och
köpte öl.
Det var allt. Jag tyckte det var fint.
Även jag återfann så småningom mitt
sällskap. Allt slutade lyckligt, utom att jag fortfarande
inte vågar dansa. Och pajen, ja den är jättegod.
Vi åt den innan vi gick ut. Jag tror att jag snott receptet
från Mat-Tina, och då förstår ju
alla att det är en kanonpaj!
* Det är inte så
komplicerat som det låter att spilla sylt i taket. Om
man tappar en öppnad syltburk rakt ner i golvet och den
inte går sönder kan det i sällsynta fall uppstå
en mäktig slungeffekt. Prova inte detta hemma.
|
Skriv ut receptet
