The Original Semla - Semlor

   » Receptet hittar du här till höger. »

En i våra dagar vanlig uppfattning är att semlan funnits i Sverige i flera hundra år. Som exempel brukar man säga att kung Adolf Fredrik i slutet av 1700-talet föråt sig på semlor till den grad att han avled.

I själva verket uppfanns semlan senhösten 1951 av en bagare vid namn Sven Hedén, och lanserades mycket framgångsrikt av en släkting till mig, den kände reklamaren Anders Beckman. Sven Hedén hade ett litet bageri på Linnégatan i Stockholm, ett bageri som på grund av innehavaren, Svens alltså, ganska grava alkoholism inte gick något vidare. I början av femtiotalet var bageriet konkursmässigt. I stort sett hela året 1951 betalades såväl bageriets lokalhyra som de flesta kortvristiga skulder av Svens svärfar, en välbeställd herre som vi inte behöver avslöja identiteten på eftersom han tillhör en idag ganska känd släkt. Svärfadern var en sträng man, fostrad i klassisk överklassmiljö och en mycket god förvaltare av familjens tillgångar (vilket till stor del förklarar denna familjs framstående position idag, men det skulle vi som sagt inte fördjupa oss i), och det var naturligtvis inte särskilt befrämjande för Svens självkänsla att på detta vis vara beroende av sin svärfars välvilja.

Svens fru, som också var svärfaderns dotter (vilket den skarpsinnige läsaren säkert redan noterat), var heller inte helt nöjd med situationen eller med sin man. Men eftersom hon gift sig under sin klass var skilsmässa inte ett alternativ. Hon hade trotsat i princip hela släkten när hon drev igenom äktenskapet med den enkla bagaren i början av 40-talet, och att nu ge samma släkt rätt genom att lämna äktenskapet var omöjligt. Istället flyttade hon till Spanien, där hon på faderns bekostnad levde ett ganska utsvävande liv i ett socialt sammanhang som då skulle beskrivas som grandiost, men som inte är så smickrande i det perspektiv vi nu har, eftersom det dominerades av mycket Franco-vänliga element. Det ryktas till och med om en inte så oskyldig förening mellan henne och El Caudillo i egen hög person, men det är bara rykten. Allt detta har kanske inte så mycket med historien om semlan att göra, eller så har det. Det fick avgjort inte bagare Sven på bättre humör.

En glåmig novemberförmiddag tövintern 1951 satt Sven som vanligt i sitt lilla kontor längst in i bageriet och nallade på likören som han kunde få ut i obegränsad mängd - detta var under motbokens tid - under förevändning att han behövde dem för att smaksätta bakverk. Han hade bakat nattens omgång bröd och kakor utan större missöden och tyckte att han kunde unna sig en liten sipp. Att betjäna de fåtaliga kunderna i andra änden av lokalen hade han anställt en ung flicka (identitet okänd) som han fantiserade om ibland. Men han hade alltför stor självbevarelsedrift för att genom äktenskapsbrott riskera att bjuda frun på möjligheten att slippa undan föreningen.

Som han satt där och gungade på stolen i den ro som bara en billig likör kunde skänka honom stördes plötsligt friden av att svärfaderns revisor försynt knackade på den halvöppna kontorsdörren. Sven som inte alls var van eller beredd på besök tappade i ren skräck koppen i golvet (han maskerade listigt sitt dryckenskap genom att använda sig av en vanlig kaffekopp), men turligen landade koppen mjukt på hans slängda bagarförklä, och rullade ljudlöst iväg.

Naturligtvis vet vi inte exakt vad som sades mellan de två männen, eller hur tonläget var, men revisorn hade fått i uppdrag att strypa eller i alla fall ordentligt begränsa utflödet av pengar från hans arbetsgivares fickor i riktning svärsonen. Det hade helt enkelt kommit till den punkt när svärfadern ekonomisk sett valde att sätta ner foten. Ett par månader hade Sven på sig, sa revisorn, därefter skulle han tvingas klara sitt bageri själv. Men under denna tid hade han å andra sidan svärfaderns fulla stöd i form av kontanter och kontakter, om han ville utarbeta en affärsmässig plan för hur bageriet skulle börja bära sig bättre.

Mer vet vi inte om detta möte, men en intressant detalj är att det av en lycklig slump är väldokumenterat att just denna revisor var mycket förtjust i mandel. (jmf Min far Revisorn, Ekonomiska Förlaget 1976, s. 765 ff). Det är alltså inte helt långsökt att denna beskedliga pengarräknare hade ett visst inflytande i det som sedan hände!

I mer än en månad höll sig Sven ifrån likören. Varje morgon när han bakat färdigt bageriets ordinare bakverk satte han igång att experimentera. Han långjäste degar och blandade sockerblandningar, eller vad det nu är bagare gör. Abstinensen efter alkohol försatte honom ömsom i väldig svettning, ömsom frossbrytningar, och han sov knappt under hela tiden. Det finns de som hävdar att hela hans näringsintag under denna tid kom från provsmakning av sina experiment. Sven hade bestämt sig för att uppfinna världens godaste bakverk, och det snabbt. Han hade ju bara några få månader på sig.

På den trettiofemte dagen av avhållsamhet bokade han ett möte med svärfadern. Återigen är det oklart exakt vad som utspelade sig under mötet, men bara några dagar efter detta möte, som ägde rum på svärfaderns kontor, träffades de igen. Denna gång höll de till på Svens bageri, som hölls stängt trots att det var vardag, och med på mötet var Anders Beckman, reklamaren. Det sägs att svärfadern var på mycket gott humör under de här dagarna, och att de som frågade varför bara fick ett hemlighetsfullt leende till svar. Hans sekreterare rapporterade att hon vid ett tillfälle såg honom tala i telefon med något som såg ut som grädde på näsan, men att någonting var fel med färgen på grädden eller det gräddliknande. Hon vågade aldrig fråga (deras relation var inte så avspänd). Efter mötet med de två prominenta herrarna sov Sven i tre dagar.

Anledningen till att Anders Beckman inställde sig på ett konkursmässigt bageri på Linnégatan var att han och Svens svärfar sedan länge var goda vänner, både privat och affärsmässigt. Anders drev som bekant förutom en framfångsrik firma även sin egen skola, Beckmans skola, och var ständigt på jakt efter nya idéer och uppdrag. De uppdrag som inte betalade sig så bra omvandlade han ofta till skoluppgifter till sina ambitiösa studenter (de bästa landet hade, redan då), medan han själv åtog sig de mer lukurativa uppdragen.

Av Sven och hans svärfar fick Anders nu i uppdrag att lansera en ny bakelse, ett uppdrag han med varm hand lämnade vidare till en grupp studenter. Studenterna ägnade två dagar åt att under stort hemlighetsmakeri äta dessa nya bakelser i det bakre rummet i Svens bageri (en student åt 6 stycken på raken och kräktes sedan), och ansåg sig sedan redo att ta sig an uppgiften att lansera denna mycket goda produkt.

Det första man bestämde sig för var att slopa Svens namnförslag "Hedéns Krongräddblåbärsdröm". Man ansåg att det var för krångligt och lät lite styltigt. Efter några turer hit och dit (ett tag hette verket gräddbomb, detta var innan kalorinojan slagit igenom i samhället) föreslog en student med finskt påbrå att man helt enkelt kunde döpa bakelsen efter det finlandssvenska ordet för Fralla - vilket är "Semla". Det tyckte alla lät mycket bra och ganska folkligt.

Eftersom dessa elever var mycket amitiösa bestämde de sig för att prova ett knep som sällan eller aldrig använts på bakelseområdet förut, något som innan detta varit förbehållet den politiska sfären - en rejäl och genomgripande historierevision. De samlade ihop sig till ett två dagar långt maratonseminarium, där de skrev semlans historia, från 1700-talet fram till 1950-talet. För att göra historien mer trovärdig skapade de en genesis som bland annat snuddade vid ett tyskt bakverk vid namn Heisse Wecken, en kilformad bulle som man kokar i het mjölk och som inte hade den minsta likhet med Svens skapelse. Eleverna skrev i sin uppdiktade historia att man inspirerad av det tyska bakverket i vissa delar av landet fortfarande kallade bakelsen "Hetvägg" (först tänkte de kalla det "hesväck"). Sven blev mycket upprörd när han senare fick höra detta, eftersom han trodde att folk skulle få för sig att förstöra bakelsen genom att koka den i mjölk. Beckmans elever lugnade honom dock genom att försäkra att ingen kunde vara så korkad, och med detta lät sig Sven nöjas.

Stolta och lite utmattade presenterade eleverna en plan för hur Semlan skulle lanseras. Anders berömde eleverna men föreslog även att man bara skulle äta bakelsen under en begränsad period varje år för att höja festligheten kring företeelsen (och göra den jämförbar med kräftfesten och surströmmingsfesten.) Samma finländske elev som gett semlan sitt namn och som kom från fin religiös finlandssvensk familj, påpekade att man kunde koppla detta till den kristna fastan, och på så sätt ytterligare förstärka känslan av historisk förankring. Alla var imponerade.

Genom en kusin som jobbade på Kungliga biblioteket samt lite klister och en skalpell kunde en av eleverna lova att byta ut den rätta sidan i ett par tre viktiga uppslagsverk. Beckmans skola hade de rätta resurserna på tryckområdet, och att någon skulle upptäcka förfalskningen bedömdes som osannolikt. Detta var emellertid en bisak, den stora insatsen skulle göras genom en massiv men subtil pr-kampanj där grundidén var att de samtidigt som de förde ut begreppet "semla" skapade en stark känsla av att vi alltid ätit "semlor". Det gällde att skapa denna illusion så övertygande att svensson, när han nu för första gången mötte denna företeelse, blev så övertygad om att detta var något som alla andra redan kände till att han inte vågade diskutera det med sina arbetskamrater. Han skulle invaggas i känslan att om han på detta område avslöjade sin okunnighet skulle han avslöja sig okunnig även på viktigare områden i samhällsgemenskapen, kanske utrikespolitik eller barnuppfostran. Eleverna bedömde, liksom Anders, detta projekt som klart genomförbart, inte minst eftersom svensken som bekant är ovanligt auktoritetsbunden och inte gärna sticker ut från gruppen. Och de hade ju rätt, inom bara några år var svensken i gemen övertygad om att han alltid ätit semlor.

Vi vet såklart inte exakt hur den här kampanjen genomfördes (lycklig den som visste - han kunde ju manipulera svensken efter eget behag, och inom parentes sagt uppnådde självklart alla elever i semlegruppen senare mycket höga positioner i samhället), men vi vet att en viktig del av kampanjen bestod i att man genom Arbetsgivarnas förening lyckades bjuda över 80 000 tjänstemän i Sverige på semlor fettisdagen 1952, och den dagen förknippas sedan dess med semlor (sista dagen innan den kristna fastan). Sponsor till denna massiva gemensamma fika var Mjölkcentralen (nuvarande Arla) samt Tetrapak, som gemensamt precis hade lanserat grädde i pappförpackning.

Och Sven Hedén? Och the original Semla (alltså receptet här intill)? Ja tyvärr gick det åt helvete för både honom och the original semla. Det tog bara några dagar efter det första mötet innan eleverna och Anders var så uppspelta över sitt projekt att de helt glömde bort vad som fått dem att starta det från början. Svens svärfar hade ju anlitat Anders för att hjälpa sin svärson att få lite fart på bageriet. Men Anders och eleverna nöjde sig inte med att ett ensamt bageri på Linnégatan sålde dessa "semlor". De ville ju se om de kunde genomföra sin historierevision med framgång! Och då krävdes naturligtvis att alla viktiga bagerier samtidigt förmåddes baka godsakerna. I kampanjen ingick därför spridandet av Svens recept till hundratals bagerier i hela Sverige. Och när planerna för den stora tjänstemannafikan på fettisdagen började ta form visade det sig snart att det var omöjligt att hitta en sponsor som kunde ställa upp med de tusentals liter blåbär som krävdes. Det fanns inte någon stor blåbärskoncern motsvarande Mjölkcentralen som var villiga att gå in i projektet. Sonika ströks blåbär därför ur receptet!

Året efter den stora lanseringen, 1953, försökte Sven stämma Anders Beckman inför Stockholms tingsrätt men blev utskrattad. Han försökte hela det året envist sälja Hedéns Krongräddblåbärsdröm men blev anklagad för att inte följa svenska traditioner genom att sälja "Semlor" hela året, på köpet nedsulade med blåbär. Bageriet gick i konkurs i oktober 1953 och Sven dog frånskild och djupt märkt av alkoholism 1967.

Men idag, ett halvt sekel senare, bör var och en som läser detta hedra Sven Hedén genom att baka sin egen Kronblåbärsdröm, eller blåbärssemla om man så vill. I skrivande stund har undertecknad ätit sju hittills denna säsong, och planerar för sju till innan våren är här.

Ingredienser:
24 Bullar:
150 g smör
En halv liter mjölk/sojamjölk
1 pkt jäst
Ett ägg
1 dl strösocker
Halv tsk salt
ca 14-15 dl vetemjöl
Ett ägg till pensling

Fyllning 8-10 bullar:
ca 200 g Blåbär
runt 50-75 g Mandelmassa
2-3 dl Grädde
Florsocker

Smula jästen och rör ut den i lite kall mjölk. Knäck i ett ägg.

Smält smöret, i med resten av mjölken och värmt till 37°. Blanda i och fortsätt med salt och socker. Tillsätt mjölet i omgångar och arbeta ordentligt i degblandare eller för hand. Degen ska vara ganska lös men smidig, vilket den vanligen blir om man arbetar den ordentligt.

Låt jäsa till dubbel storlek, minst 30-40 min.

Upp på bakbord och rulla 24 bullar. Låt jäsa igen, dubbel storlek, ca 30 min. Värm under tiden ugnen till 250°.

Pensla bullarna med ägg och grädda 8-10 min, tills de är vackert bruna och känns lätta. Låt svalna.

Skär av locken på bullarna och gröp ur inkråmet. Tina blåbären och häll en liten skvätt av saften i gräddbunken (för den roliga färgens skull). Resten av blåbären blandar du med mandelmassa och inkråm från bullarna. Mosa noga, mandelmassan ska vara riktigt krämig för att det ska bli perfekt. Lägg i de utgröpta bullarna. Vispa grädden, gärna med lite florsocker. Klatta på. Tryck ner locken. Florsockra ovanpå med hjälp av en tesil. Vörda minnet av tidigare generationer och njut.

Skriv ut receptet