Sommartårta - Fördriv
vintern inom dig!
En dryg halvmil sydöst om Islands huvudstad Reykjavik,
vid sjön Elliðavatn, bor en grupp människor
som lider av en ovanlig sorts vanföreställning,
som yttrar sig i att de alltid tror att det är sommar,
även mitt i vintern. Det är omtvistat huruvida alla
i gruppen, ett tjugotal personer totalt, verkligen tror
att det är sommar eller om det bara är en sorts
lek, eller kanske ett performance. Varje söndag cyklar
medlemmar ur gruppen in till Reykjavik iklädda shorts,
sandaler och t-shirt för att göra veckans inköp
på marknaden samt bevittna mässan i Hallgrímskirkja.
Till teorin att det är en lek eller har
med konst att göra talar naturligtvis att islänningarna
i gemen är ett osedvanligt lekfullt och kulturintresserat
folk - ja, kanske världens mesta på det området!
Men samtidigt har detta pågått så länge,
i åratal, och den uppriktighet med vilken den cyklande
gruppen högt och lyckligt kommenterar det underbara sommarvädret,
tex hur solens strålar värmer de nakna underbenen
och hur sommarbrisen smeker deras hår, samtidigt som
vi som står och betraktar dem från trottoaren
är iklädda underställ, täckjackor, mössar
och vantar, och känner de våta snöflingorna
slå emot ansiktet och den vinande ishavsvinden leta
sig in i glipan mellan halsduk och jacka - ja själva
denna uppriktighet och entusiasm, som jag ibland tycker se
ut att gränsa till mani, talar för att gruppen lider
av någon slags kollektiv vanföreställning,
kanske något som kan likna den slags verklighetsförvridning
som drabbar medlemmar av religiösa sekter. Om det bara
är en lek så är de ändå lite väl
uthålliga för att det ska vara riktigt friskt.
Visst kan det vara kul att busa någon gång ibland.
Jag minns tex hur jag och
mästerkocken Adam en vardagsnatt i tonåren
slog upp ett tält mitt på allmänningen i radhusområdet
i kallaste januari och sov över där, iklädda
dubbla långkalsonger och sju par tröjor, bara för
att få se grannarnas miner när de gick till jobbet
nästa morgon. Sånt är skoj. Särskilt
om man är tonåring eller konstnär, vilket
ju i allt väsentligt är samma sak. Men att göra
det vecka efter vecka, år efter år - det är
nåt annat. Och jag borde kanske förtydliga att
mästerkocken
Adam inte var mästerkock vid denna oskuldsfulla tid.
Mästerkockar har sällan tid till dylika tidsfördriv,
då de ju måste spendera så mycket tid i
restaurangköket, bland grytor och slevar. Nu kommer jag
ifrån ämnet lite, men kolla in det här receptet
på Sotad Granbarksost med purjolök, så
får ni en uppfattning om vilken nivå jag pratar
om...
Vid mitt senaste besök i Reykjavik kom jag i samspråk
med en man, Hrafn, som tillhör den här ovanliga
sommartroende gruppen. Jag hade chockat kroppen genom att
börja dagen med ett motionspass på Sundhöllin,
en av stadens många vackra simhallar, där jag simmat
några välgörande längder i det, av naturligt
varma källor, heta vattnet. Till följd av detta
var jag trött och blöt i håret när jag
gick ut, och eftersom jag dumt nog glömt mössa hängde
det istappar i håret när jag efter en kvarts promenad
kom in i saluhallen, där jag skulle göra några
små inköp.
Innan man kommer in i saluhallen går man igenom en sluss,
alltså dubbla dörrar för att hålla kylan
ute, och i slussen finns en spegelvägg. När jag
råkade kasta en blick på mig själv stannade
jag till, för jag såg mycket lustig ut med mitt
isiga hår som spretade på ett alldeles för
ungdomligt sätt för min ålder. Jag började
dra i hårtapparna, för att kanske få bort
isen eller i alla fall se mindre lustig ut. Ehuru jag på
inget sätt är fåfäng, och dessutom lyckligt
gift sedan många år, vill jag i möjligaste
mån undvika att se ut som ett spektakel i offentliga
miljöer.
Som jag stod där och drog i håret
och halvhjärtat beklagade min glömda mössa,
kom mannen som skulle visa sig heta Hrafn in genom dörrparet
jag just passerat. Han visslade högt, tittade på
mig där jag stod vid spegeln, och stannade tvärt.
Jag förstod ju genast att han tillhörde det ovan
beskrivna sällskapet, ty han var iklädd ett par
tunna vita bomullsbyxor av piratmodell och en röd t-shirt
med oklart, konstnärligt tryck (det såg ut som
något slags sjömonster). Det blonda, solblekta
håret hölls bak av ett par uppskjutna solglasögon,
och han var brunbränd på ett sätt som är
mycket ovanligt på Island, i synnerhet mitt i vintern.
"Nämen", utbrast nu denna man,
"vad är det du har i håret?" Han klev
närmare, ställde sig faktiskt lite för nära
för att det skulle kännas helt bekvämt, men
jag ville ju inte missa tillfället att interagera med
en medlem ur detta konstiga gäng som jag under mina besök
så ofta sett och undrat över, så jag bortsåg
mot denna lilla kränkning av min privata sfär. Han
tog nu ogenerat tag i en av mina isiga hårtestar och
började fingra på den. "Det är som glas,
som kallt glas!" utbrast han. "Var har du fixat
det? Är det nåt nytt? Är det från Amerika?
Glasdreads!". Han släppte min hårtest och
övergick till att betrakta sina fingrar istället,
som naturligvis blivit våta av att hålla i den
smältande isen. Han tittade länge på dem,
gned dem mot varandra, luktade.
"Det är ju is", sa jag, för som sagt,
jag visste inte om det var en lek eller ej. "Jag glömde
mössan. Jag var och simmade och glömde mössan."
Hrafn såg på mig med ett oklart
uttryck i ansiktet. "Hur menar du? Is - som i frysboxen?
Hur har du fått det i håret, är det inte
kallt?"
"Jo, det är lite kallt", sa jag dumt och lyckades
dra av lite is från en test. Den började smälta
nu, här inne i värmen.
"Hrafn", sa Hrafn glatt och sträckte fram handen.
Vi hälsade. "Det är en sån härlig
dag såhär när solen skiner, tycker jag. Man
blir glad!", sa han därefter. Jag sneglade ut i
den svinkalla och jämngråa Reykjaviksförmiddagen,
där det såg ut att börja snöa vilken
minut som helst, men nickade åt Hrafns ord.
"Apropå frysbox!" fortsatte Hrafn glatt, som
om jag inte alls var en främling, "har du koll på
var man kan hitta frysta bär där inne?" Han
pekade in mot saluhallen. Jag vidhöll att jag hade mycket
god koll på det - ni som läser den här webbplatsen
regelbundet förstår nog att jag inte behöver
vara många dagar i en ny stad innan jag nosar upp förråden
med bär. Här i saluhallen hade jag flera gånger
handlat fina bär av en äldre kvinna i hallens västra
hörn; även på sommaren rörde det sig
oftast om frysta, importerade godsaker, eftersom det ju inte
växer så mycket på Island. Faktum var att
jag denna förmiddag var här just för att fylla
på förråden med norska blåbär.
När Hrafn blev klar över detta skrockade
han glatt. Det var ödet, menade han, som låtit
honom stöta ihop med mig just som han också sökte
efter frysta blåbär.
"Det tar emot att köpa frysta bär såhär
års, mitt i säsongen", sa han nu, "men
vad ska man göra? Det verkar ju vara ett helt hopplöst
blåbärsår här på Island. Och jag
har föresatt mig att baka något gott. Ungarna vill
ju gärna ha det såhär års. Till saften.
Men banne mig, jag kunde inte hitta ett enda blåbär
ute vid Heiðmörk i morse." (Det finns en nationalpark
vid sjön där den här sekten - eller vad det
är - bor, där finns det lite skog och följaktligen
blåbär. På sensommaren villsäga...)
"Nej, det kan ju vara lite snålt med blåbär
i naturen såhär på vinter", sa jag.
Jag hade alltså bestämt mig för
att utmana hans skruvade föreställningsvärld.
Men Hrafn såg bara förvånat på mig,
ungefär som om det var jag som hade en liten
skruv lös.
Vi handlade blåbären hos kvinnan i det västra
hörnet, och Hrafn blev så glad över att jag
visat honom till Reykjaviks bästa bärmångleska
att han på stående fot bjöd in mig på
fika.
"Du kan åka med mig ut, sitta bak på pakethållaren
på min cykel", sa han. "Det är ju så
härligt att cykla så här års, tycker
du inte?"
Jag skyllde på min medfött svenska
försiktighet i trafikfrågor, som ju inte tillåter
vuxna att skjutsa på cykel, ett nationslynne som är
mycket välkänt bland de mer djärva islänningarna,
men lovade att komma efter i taxi så snart jag köpt
en mössa. Hrafn nickade eftertänksamt åt detta.
"Ja, en solhatt är ju inte helt fel. Om det nu behövs,
här på Island. Det är ju inte Teneriffa precis.
Själv tycker jag bara att det är skönt att
låta solen steka lite. Men alla är vi olika! Vi
ses!"
Efter att han återigen konstaterat att
solen faktiskt värmde riktigt skönt satte han solglasögonen
på nästippen, hoppade upp på den av snöblask
våta cykeln, höjde handen i hälsning och cyklade
iväg. Jag såg efter honom när han i lugn mak
cyklade iväg. En påpälsad kvinna hytte med
näven åt honom när han passerade, men jag
tror inte att han såg det. Vissa Reykjavikbor blir mycket
provocerade av Hrafn och hans gelikar. Det har förekommit
insändare i lokaltidningen som förordar permanent
inlåsning.
En timme senare anlände jag, iklädd min nya varma
mössa, till adressen vid Elliðavatn. Jag mottogs
med värme på gårdsplanen av Hrafn, som sett
mig komma. Gruppen visade sig bo i en gammal herrgård.
Ut mot vägen syntes bara den stora bostadsbyggnaden,
inte olik ett litet svenskt slott, men istället för
att gå in i byggnaden visade Hrafn mig runt den. Vi
gick in genom en öppning i ett grönmålat plank,
och där bakom, på baksidan av huset och vänt
mot den vackra sjön, låg ett stort komplex av växthus.
"Välkommen till sommarland!" sa Hraftn glatt
och visade mig in i växthuset. Det visade sig att alla
växthus var sammanbyggda i ett enormt rum, fyllt av prukande
växter och gröna gräsmattor. Här och var
sprang barn omkring nästan utan kläder, och jag
snubblade över en man som låg platt på gräset
i bar överkropp och knapprade på en laptop. I taket
satt starka spotlights, som gav ett väldigt sollikt ljus.
Jag var omedelbart tvungen att kasta av mig mina ytterkläder,
då temperaturen säkert låg kring tjugofem
grader.
"Vad tycks?" undrade Hrafn. Jag vidhöll att
det var otroligt flott, och att jag aldrig sett något
liknande. Ja, det skulle vara nåt fjärilshus i
en botaniskt trädgård i så fall, men som
privatbostad, eller ja, sektbostad, var det enastående!
Jag blev presenterad för hela gruppen och fick äran
att delta i förberedelserna för eftermiddagsfikat.
Eftersom jag ville bjuda på något speciellt, nu
när jag fått förmånen att se dessa visionärers
hem, funderade jag länge och väl innan jag bestämde
mig för att baka en riktigt smaskig svensk sommartårta.
Tårtan gjorde stor succé och jag blev på
stående fot tillbakabjuden till sällskapet, om
jag händelsevis råkade befinna mig i Reykjavik
igen. Detta lovade jag naturligtvis, och faktum är att
det inte går många dagar här hemma i kalla
Sverige utan att jag längtar tillbaka till sommaren i
den isländska huvudstaden.
Sent på eftermiddagen följde Hrafn mig till dörren,
jag började klä på mig mina varma vinterkläder
som låg vid dörren till omvärlden.
"Är det där verkligen nödvändigt?"
sa Hrafn och gjorde en gest mot min tjocka jacka, min halsduk,
mössa och vantar.
"Tror du verkligen på det där själv?"
sa jag. "Att det är sommar?"
Hrafn svarade inte genast. Han log listigt mot mig medan vi
skakade hand i avsked. Tillslut, när jag la handen på
dörrhandtaget, tog han till orda.
"Vet du Joel. Det handlar inte så mycket om att
tro. Eller att veta. Det handlar mycket mera om att vilja."
Och med dessa ord lämnade jag det ovanliga sällskapet
vid sjön.
Och jag vet inte så noga vad jag vill ha sagt med denna
historia, utom kanske att det finns fler sätt än
ett att ta sig igenom vardagen. Och att föreställningsförmåga
och vilja kan ta oss ganska långt, om vi tex skulle
vilja komma ifrån den invanda och av kommersiella intressen
påbjudna levnadstilen som dominerar i vår del
av världen idag.
Och, ska väl kanske tillägas i ljuset
av just dessa människors sätt att leva: superbillig
energi i form av vulkaniska, varma källor är inte
heller helt fel.
|
 |
Skriv ut receptet
