Äppel- och blåbärskaka

Det är en vanlig dag, det är en torsdag. November eller om det precis slagit över till december. Det regnar. Det börjar skymma vid kvart över två och är helt mörkt vid halv fyra. Vid sextiden tror man att det är läggdags. Det är 7 grader varmt i Stockholm. Alla vet att det borde vara vinter ute men det är det inte. Till och med den värsta moderat tittar bekymrat upp mot himlen och undrar vad vi har ställt till med och hur det kommer sluta. I Sibirien börjar en väldig rap av sedan 11000 år nedfryst metangas i form av infrusna växtreser, djurskelett och mikroorganismer att förbereda sitt återinträde i atmosfären, eventuellt för att djävlas. Jag som brukar ha långkalsonger oktober-april har inte ens tagit fram dem i år.

Jag tänker kanske en smula på författaren Per Olof Mattsson. Tänker kanske på hur det månne kännas att skriva en så fulländad och originell novellsamling som Jägarna för att endast 50 år senare knappt finnas på biblioteket, än mindre på internet eller adlibris. Känner mig kanske lite deppig över detta. Som om det inte spelar någon roll vad man gör eller åstadkommer.

Det är ju i grunden eller i förlängningen fåfänga tankar naturligtvis, en barnslig vilja att finnas kvar efter sin död, som om det skulle spela någon roll då; men ändå: tänk att skapa något så fulländat och se det försvinna så snabbt. I slutändan bär tankebanan naturligtvis tillbaka till mig själv, där jag över en öl sitter och funderar på om det möjligen är mödan värt att själv skriva något lika bra. Och där någonstans mellan ölklunkarna får man ju förstå att jag är väldigt långt ute på en ganska egocentrisk cykeltur och att allt har med min uteblivna karriär att göra. På nåt sätt.

Och den här texten ska ju handla om en kaka, en enkel blåbärskaka som du svänger ihop i ett huj. Jag bakade den en vanlig dag, vi hade inte fest eller så. Bara Lea och jag och Rex såg skapelsen. Rex är ju katt och äter därför inte kaka, av uppenbara skäl, så efter fikat fanns tre fjärdedelar av kakan kvar.

Vi hade en bra fikastund, kakan är bra utan att vara speciell på något sätt. Redan här ser den uppmärksamme läsaren att liknelsen med författaren ovan, som jag håller så högt, haltar. En lämpligare motsvarighet i den litterära världen är kanske Olle Hedberg. Habil men inte exceptionell och snabbt bortglömd.

Hur som helst, jag hade alltså bakat denna helt ok kaka, och dess lyckliga roll här i världen låg utstakat som en nylagd motorväg och dess uppdrag var lika klart som enkelt och underbart. Jag la inte ens in den i kylen, ety ingen rumsvärme skulle få tid att torka ut den.

Men så slog vinterkräkaren till. Från badrummet hördes märkliga bubblande läten. Katten, som lyckligtvis i kraft av sin art är immun, bodde under soffan i ett dygn. Människorna tog sig med möda mellan sängen och badrummet. Fikalusten var inte på topp.

...så sitter jag då här några dagar senare - kakan torkad i soporna - med min öl och mina svulstiga tankar och jag tittar på decembermörkret och låter efter en stund blicken leta på bokhyllan för att på nytt läsa några av Per Olof Mattssons fulländade meningar. Och jag får leta länge. Jag kör inte bokstavsordning i min bokhylla och böckerna är i en väldig oordning men det är inte därför jag får leta. Karln heter ju inte Mattsson. Efter mycket letande hittar jag boken Jägarna, författad av Per Olof Sundman.

Och boken är ju densamma även efter denna insikt, den är briljant, kanske det bästa jag läst på svenska. Men tankarna om författarens situation och snabba sorti ur läsarnas medvetande blir ju efter en snabb googling en helt annan. Per Olof Sundman överröstes med utmärkelser för sitt författarskap, han satt i Akademien (efterträdd av Frostensson), och - detta är förvisso mindre relevant för författarskapet men säkert väl så viktigt för självkänslan - han satt till och med i Riksdagen. Hans böcker finns på biblioteken. Inte alla böcker på alla bibliotek, och säkerligen inte i sådan omfattning som han förtjänar, men det går att hitta honom. Han skrev inte förgäves. Kakan däremot, den jag bakade, den gräddades förgäves. Att torka i ett kök i Gröndal, detta blev dess öde. Och dess eftermäle måste därför bli: må du som läser detta ge din kaka ett bättre öde!


PS. Efter lite hjärngymnastik minns jag att namnet Per Olof Mattsson tillhör en lektor på Stockholms universitet, som jag hade det stora nöjet att undervisas av för några fler år sedan än jag vill erkänna. Och han är en av de trevligaste och tryggaste män jag träffat, och bär alltså inte heller han några likheter med min torkade kaka. Bara så ni vet. DS.

Ingredienser:
2 ägg
1 dl socker
2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
3/4 dl vatten

Fyllning:
2 dl blåbär
2 små äpplen
lite socker
lite kanel
Florsocker

Vispa ägg och socker pösigt.

Blanda ihop mjöl med bakpulver och vaniljsocker och vänd sen ner i smeten. I med vatten.

Skala och hacka äpplena i små bitar. Pluppa i dem.

Smöra en form, vanlig pajstorlek och helst med löstagbar kant, och häll i smeten. Strö över blåbär. Avsluta med lite socker och kanel.

Grädda ca 40 min i 200°.

Strö på lite florsocker.

Gott med vaniljsås eller glass.

Skriv ut receptet